honungsblomster
Herminium monorchis
Ursprunglig.
Honungsblomster växer på betade, tuviga kalkfuktängar, på strandängar och gräsmyrar, men även i dynkärr och på blekefält. Den är kustbunden; av de 24 socknar från vilka den noterades under 1800-talet saknar bara sex kust. Fram till 1960-talet blev den känd från ytterligare 14 socknar, av vilka tre är inlandssocknar. Arten är i dag mest allmän i de sydligaste socknarna Sundre, Öja och Vamlingbo och i nordöst i Boge, Othem, Bunge och Fårö. Den minskar överallt p.g.a. igenväxning. Detta är särskilt tydligt i det inre av ön; den är i dag utgången i sju av de nio inlandssocknar som arten varit känd från.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745a, nr 740, i övers.): ’i mossiga magra ängar nära havet på Öland, Gotland och i Roslagen’. Från sin gotlandsresa 1741 nämner han arten från tre platser, först på ängar vid kyrkan i Gothem 2 juli (Linnæus 1745b). Från 5 juli, i När, skriver han om en ”beskedelig Bonde” som bl.a. ger namnet Desmans-blomma på honungsblomster (men i dagboken finns inte detta namn med; här skriver Linné om ”en förnuftig gotlandsbonde” att ”han viste oss Monorchin och visste, att denna osynliga växt luktade ganska väl” (Gullander 1971). Några dagar senare, under resan från Grötlingbo till Vamlingbo, ”fägnades” ängarna av honungsblomster.
Utbredning
Mindre allmän, 66 kartblad, 197 km2-rutor.
