Ursprunglig. Spridd över hela Gotland, från Sundre till Fårö (även Gotska Sandön). Drygt 80 % av Gotlands skog utgörs av tallskog, ofta med inslag av gran eller lövträd; på torra jordar och på hällmark blir tall ofta allenarådande. Skogsbete förekommer ännu här och var, men har varit betydligt mer utbrett tidigare (jfr Kardell 1988). För föryngring krävs åtminstone några års betesfred, så skogsbetet, framför allt av får och getter, har inte varit gynnsamt för den naturliga återväxten av skog.

I utsatta lägen är tall mycket formrik; i synnerhet på stränder men även på ren kalkhäll kan man (som Linné) finna låga eller rentav krypande träd. De ljusöppna, torra tallskogarna på norra Gotland har, förutom en rik örtflora, även visat sig hysa en rik skalbaggs- och fjärilsfauna.

Under flera århundraden, som mest under 1600-talet, framställde man tjära genom att bränna tallstubbar, s.k. sojdesbränning. Stubbarna skulle helst vara mer än 50 år gamla så att ytveden ruttnat bort och endast den tjärbemängda kärnan fanns kvar. Under 1600-talet producerades i genomsnitt 5 000 tunnor tjära per år, vilket innebar ett betydande uttag av 12 miljoner stubbar (Kardell 1988 s. 48). Senare, under 1700-talet, minskade tjärbränningen betydligt, men var fortfarande betydelsefull. Linné (Linnæus 1745b, 26 juni 1741) skriver: ”Tjär-Milar såges brinna på Skogen; Tjär-weden war intet annat än gamla Tallstubbar uppgrafne av jorden, hwilka stubbar förmentes endast blifwa utaf gamla och mogna Furor, hwilka aldeles intet i jorden förruttna, utan ju längre de ther stå, ju mera fetma och kåda draga de til sig, så att en stubbe, som ej stådt i jorden öfwer 30 åhr, sedan han blifwit avhuggen, förmenes ej hafwa dragit nog kåda.” Han nämner vidare från Fårö (28 juni) att den rätta ”Gothlands-Tiäran” är klar och ljusbrun, bränd av rena, avskalade rötter som legat i jorden i några hundra år, ”de där med möda upfinnas och upgräfwas, hwarefter man ser allestädes teckn i de Mofulle Skogar”. Allt detta vittnar om att det då måste ha funnits mängder av stubbar, som i sin tur vittnar om stora avverkningar dessförinnan. Det var inte ovanligt att en socken hade ett tiotal sojden. År 1834 slutade Kronan med att ta upp naturaskatt i form av tjära, och då förföll de flesta sojdena (Sjöberg 1998).