Ursprunglig.
Öppna, oftast torra miljöer: kalkhällmark (här ofta i sprickor eller vid block), kalkberg och klintmiljöer (även grottor) samt på grusiga till steniga strandvallar; även skräphögar, glesa gräsmattor och gårdsmiljöer. Att stinknäva är allmän på Gotland framgår av andelen i provrutorna, men arten saknas inom delar av öns jordbruksområden. Englund (1942) anförde stinknäva från 263 strandavsnitt efter sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Han ansåg att stinknäva är en typisk art på grusiga marker på övre landstranden (”supralitoralen”), och detta gäller fortfarande, enligt vår bedömning. Huvuddelen av uppgifterna under Projekt Gotlands flora rörde förmodligen vanlig stinknäva var. robertianum. Noteringar från klappersten på strandvallar kan ha avsett strandstinknäva var. rubricaule. Johansson (1897) betraktade stinknäva som allmän, och detta gäller även i dag.