flockarun
Centaurium erythraea var. erythraea
Ursprunglig.
Öppen, torr (ibland vinterfuktig) miljö, ofta på sand: sandstråk över kalkhäll och alvarmark, sandmark, fuktmark på sand, strandängar och torrängar; även sandiga beten, åker, väg- och dikeskanter samt sand- och grustag. Flockarun är särskilt vanlig i ett stråk från Tofta norrut mot Bro. Johansson (1897) bedömde att flockarun förekom ”Flerst.”, från Grötlingbo till Hangvar. Numera har rika bestånd hittats även på Storsudret, så en viss spridning ägde rum under 1900-talet (såvida inte flockarun tidigare var förbisedd här). Förekomsterna på åkrar är få i dag (bara fyra har rapporterats), men i övrigt verkar flockarun förvånansvärt beständig.
Flockarun är fridlyst.
Första fynd
Hartman (1832). Fuiren och Sperling (Bartholin 1662) noterade ”Centaurium, Aurin.” från gotlandsresan 1623, vilket några (t.ex. Johanssson 1897) har tolkat som C. erythraea, andra (t.ex. Nordstedt 1920) som smalarun C. littorale. Vi håller det för troligt att man i den folkliga traditionen inte gjorde någon åtskillnad mellan dessa två arter. Inte heller har man skilt mellan arterna med de lokala gotländska namnen. Tidigast belagd under (troligen) 1830-talet (C. Säve i VI, i övers.): ’Växer något fuktigt, bland odlad timotej, vid Kgs Ladugården, på ö. sidan; utanför Visby, Gottland.’
Utbredning
Mindre allmän, 68 kartblad, 151 km2-rutor.
