Ursprunglig.
Backskafting är ett vanligt gräs i skogsmark. Den förekommer i tallskog (också på sandunderlag), i granskog, i lövdungar, någon gång i blandskog av ängstyp; ofta noterad i ängen. Även öppet i skogsbryn, torrängar och annan gräsmark, alvar samt i kulturskapad mark, såsom vägkanter samt åker- och kanalkanter. Bestånd av arten har ibland mycket få blommande strån. Backskafting har en vid spridning över ön, vilket framgår av den rätt höga andelen provrutor där den noterats. Johanssons (1897) ”Allm.” stämmer ännu bra.
Första fynd
Wahlenberg (1805): Allestädes på magra ängar. Möjligen angiven tidigare hos Linné (Linnæus 1745b, 26 juni 1741), men han skilde inte mellan backskafting och lundskafting B. sylvaticum (Linnæus 1745a, 1755) och vilken art som åsyftas framgår inte av hans beskrivning (i övers.): ’Bromus med ogrenat strå, småax alternerande, nästan oskaftade.’ I Flora Svecica (Linnæus 1745a) kommenterar dock Linné (i övers.): ’När det blommar står småaxen horisontellt ut från strået, före och efter blomningen är de tryckta mot själva strået.’ Detta passar bättre på backskafting än på lundskafting och förklarar kanske varför Linnés noteringar accepterades av Johansson (1897) som backskafting.
Utbredning
Allmän, 155 kartblad. Provrutor: 15,6 %.
