brådmålla

Gammal bofast underart.

Havsstränder. Förr införd med barlast. - 10 (6).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert då underarten först i sen tid uppmärksammats i Skåne.
Kommentar: B, granskare MGu.

Brådmålla växer främst i Östersjöområdet dvs. svenska ostkusten, Finland och Estland; dessutom förekommer den i norra halvan av Norge och nordvästligaste Ryssland (Jonsell 2001).

Brådmålla växer på liknande lokaler som skaftmålla men föredrar än mer skyddade lägen. Partier på låglänta, betade strandängar där finkornig sand eller lera exponeras hyser ofta brådmålla. På flera lokaler har de båda underarterna noterats växa nära varandra som vid Grankullaviken, Böda sn, och på sandreveln vid Ottenby, Ås sn. Vid ett tillfälle är brådmålla funnen på en uppkastad sandhög nära havet.

Brådmålla är spridd längs Ölands kuster och har ett liknande utbredningsmönster som skaftmålla. På sydöstra Öland är den ovanlig liksom längs den exponerade västra stenkusten, från Borgholm och norrut. Växten har minskat sedan Sterner (1938) och inte återfunnits i en rad socknar. Rikard Sterner noterade att brådmålla var tämligen allmän längs Ölands västra kust men sällsynt längs östra kuststräckan. Utmed västra kusten har betet på många av de gamla lokalerna upphört och igenväxningen gått långt medan de flesta sjömarker på östra Öland fortfarande är välhävdade men även där har en del gamla lokaler försvunnit. En orsak till tillbakagången bedöms vara att de driftvallar som kastas upp idag innehåller mest fintrådiga alger som lätt kväver de späda plantorna av brådmålla. Dessutom inventeras ofta stränder senare under växtsäsongen och då kan den lågväxta brådmållan vara nedvissnad och svår att upptäcka. Redan vid midsommar brukar blomningen vara avslutad hos brådmålla medan skaftmålla blommar som bäst under juli–augusti månad. Ytterligare ett hot mot brådmålla är den snabba expansionen av strandkotula Cotula coronopifolia utmed låglänta strandängar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar eller steniga ängsfragment, i regel långt ut mot strandlinjen eller i skonor, liksom skaftmålla gärna något skyddad av tuvor eller stenar; även driftvallar, på tång, här mer högvuxen.

Englund (1942) påträffade brådmålla på 226 avsnitt under sina inventeringar av öns stränder 1928–36 (Gotska Sandön ej inventerad). Minskningen sedan dess, utifrån våra inventeringar, kan till en del vara skenbar, genom att brådmålla har blivit förbisedd, men torde också bero på igenväxning av vissa strandavsnitt sedan bete och slåtter upphört, så t.ex. på stränderna i Anga och Norrlanda.

Brådmålla förekommer i liknande miljö som spjutmålla och är lik denna, så det är sannolikt att den är något förbisedd. Den uppges blomma betydligt tidigare än spjutmållan.