grusslok

243 Melica ciliata L.

This polymorphic species is restricted to Europe and adjacent parts of Africa and Asia. Fl. Eur. 5/1980, p. 178 f. distinguishes four subspecies and, as a separate species, M transsilvanica Schur, sometimes considered as a subspecies of M ciliata. They are mapped separately, partly preliminarily. Some of the outlying occurrences of subsp. ciliata in N. Europe are adventive or extinct. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 38.

Den kalkgynnade grussloken är vanlig på Öland och Gotland men sällsynt på svenska fastlandet. I Västervik Loftahammar växer den i en blockig, ekbevuxen klippbrant mot en sjö. I Västervik Västra Ed och Jönköping Gränna kan den ha vuxit på liknande sätt. Den senare lokalen (där även luddvedel Oxytropis pilosa noterades) ansluter till förekomster i Östergötland, i Ödeshög (grannsocken till Gränna) och i Ombergs branter mot Vättern.

Grusslok förekommer i stora delar av Europa, förutom på de Brittiska öarna, med nordliga utpostlokaler på några av skärgårdsöarna utanför Stockholm. Utbredningen för övrigt i vårt land är koncentrerad till Öland, Gotland samt sparsamt i kalkrika områden på fastlandet.

Grusslok växer på alvarmark där den föredrar karster och sprickrika kalkstensplatåer. Den är också en vanlig gäst i stenbrott, på klapperstensvallar vid havet, längs västra landborgens kalkstensplatåer, i kalkrika torrängar, vägrenar och glesare tallskogar. Alla dessa växtmiljöer har det gemensamt att marken är rik på kalk och ofta grusig–stenig. Grusslok är känslig för bete och speciellt i fårbetade marker saknas arten nästan helt. Redan vid måttligt bete ser man hur gräset söker sig in i skydd av ros- eller enbuskar.

Grusslok växer på Öland främst där man finner steniga och kalkrika marker. På Stora Alvaret återfinns den i mindre hårdbetade områden som är rika på karster. Grusslok växer även på småalvaren men saknas av oklara orsaker på de nordligaste i Böda sn, Västeralvar och Långalvaret. Längs västra landborgen, i Köping och Räpplinge sn, förekommer grusslok frekvent liksom utmed västra stenkusten, från Alböke i söder och ända upp till Ölands norra udde. Längs denna kuststräcka återfinns gräset främst i övergivna stenbrott och på gamla klapperstenskrönta strandvallar. Följeväxter här är bland annat blåeld Echium vulgare, tulkört Vincetoxicum hirundinaria och en Juniperus communis. På delar av sydvästra Öland växer gräset i anslutning till västra landborgen. Arten saknas i stort sett längs östra Ölands kust där lämpliga, grusiga miljöer är sällsynta. Grusslok visar en tydlig ökning sedan Sterner (1938). En orsak kan vara att betet då var betydligt hårdare vilket missgynnade gräset. Dessutom förekom förr kalkbrytningen i många mindre stenbrott vilket medförde att grusslok inte hann etablera sig; numera är dessa stenbrott övergivna och intagna av växten. Dagens rika förekomster på klapperstensvallar vid Neptuni åkrar, Böda sn, förefaller även de vara ganska sentida. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Artnamnet ciliata kommer av latinets cilium (kanthår) vilket syftar på de i kanten långhåriga ytteragnarna vilka gör att fröna kan spridas långa sträckor med vindens hjälp. Efter blomningen på sensommaren lyser axsamlingarna silvergrå och även den lättaste vind får dem att röra sig i böljande vågor.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra, grusiga eller sandiga marker över kalk eller på ren kalksten, t.ex. kalkhällar, alvar, torrängar, kalkberg, strandklapper och hällmarkstallskogar. Arten är ofta dominerande över stora ytor och därmed en karakteristisk växt för öns kalkmarker. Johansson (1897) räknade grusslok till de ”petrofila växterna” och angav att den specifikt förekom på grusiga backar. Den saknas i jordbruksområdena Sanda–Mästerby–Hogrän–Dalhem. Det finns också en stor utbredningslucka med bara enstaka förekomster från och med Eksta–Lau mot söder till och med Öja. Detta område inrymmer mest (men inte helt) åker- och betesmark, ängen och lövskog, och den underliggande berggrunden är en lerig kalksten. Däremot är grusslok allmän i områdena med hård kalksten. Johansson (1897) angav arten som ”Täml. allm. på de stora hällområdena”. P.g.a. 1900-talets betesfred har den ökat; Johanssons (1897) sydligaste lokaler var St. Karlsö och Lye (jfr Petterson 1958 s. 206).

Grussloken är en kalkälskande, men framför allt värmegynnad art som nästan uteslutande växer i klippspringor på sydexponerade bergbranter. Den förekommer främst på kalkberg, där den även växer på flata hällmarker, men också på flera ställen i branta silikatberg. I Sörmland är den inte känd från grusbackar men på Västerhaninge järnvägsstation växte den rikligt i järnvägsgruset tills lokalen makadamiserades på 1990-talet.