blåsippa

Giftig läkeväxt, allm. i näringsrik mull, undviker trivialare myr- och hedvegetation. Enl. Kjellmert (1947) samväxte arten med hassel på alla lokaler i Svennevad. Även i Skogsbygden förekommer blåsippan allm. i ängsvegetation, exempelvis sågs 34 lokaler vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge inom 6 km² (Löfgren 1994). Den växer i barrskog på kalk och grönsten och i såväl källomgivningar som exponerade järnvägsbankar. Ett av Närkes rikaste bestånd finns i kalktallskogen vid Skogstorp i Asker. Väldiga mängder sågs också i lunden vid vattentornet i Pålsboda i Sköllersta 1993 (Holmer). Broddeson (ms) antecknade massförekomster på gamla varphögar vid gruvområden V om Solberga i Lerbäck 1934.

Den torgfördes ”i massor” (Kierkegaard 1932) och grävdes upp i Kåvö nötskog i Hovsta (Lindsten 1955) samt i Tjälvesta äng i Snavlunda (Spong 1961a). Odling av blåsippa är vanlig (jfr Bengtsson 1974).

Blåsippans ångermanländska utbredning är särskilt koncentrerad till Höga Kusten-socknarna Nora, Nordingrå, Vibyggerå och Nätra, vilket betingas av både gynnsam topografi och lämpligt underlag. Artens nordligaste svenska förekomster ligger i södra Västerbotten, men närmast kusten når den endast norra Grundsunda. Mot nordväst upphör blåsippan i Ådalsliden och Ramsele; dock finns något nordligare inlandslokaler i Jämtland. Här detaljredovisas främst växtplatser i de socknar där arten har gränsförekomster inom Ångermanland. - 466 (44).

Blåsippa är ursprunglig. Den växer främst och rikligast i ängslövskogar med hassel Corylus avellana, ofta i sluttningar och i eller nedanför bergbranter. Mera sällan, och då i regel sparsamt, finner man den i hedskogar av ek och bok, dock inte de allra artfattigaste. Enstaka förekomster finns också i tall/enbuskbestånd på näringsrik berggrund. Ibland är blåsippan förvildad från trädgårdar eller planterad i naturlig skogsvegetation i anslutning till bebyggelse. Den är kalkgynnad och växer ganska ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata, stor blåklocka Campanula persicifolia och skogsfibblor Hieracium subsektion Silvaticiformia.

Det främsta hotet mot blåsippan är granplantering. Fridlyst.

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

På Dalformationen ofta med röda blommor.

Allmän i Mälarområdet; för övrigt spridd-tämligen allmän (i kalktrakter allmän), dock med luckor i flacka jordbruksområden och oligotrofa skogs- och myrtrakter. Förekommer i Bergslagen övervägande på kalklokaler men också på andra lokaler med gynnsamma markförhållanden. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Dusén (1880): "Vämdalen, vid gamla vägen till Klöfsjö". Som sagesman uppges F. Behm, som dock inte nämner lokalen i sin egen uppsats från 1887. Inget belägg finns, och uppgiften får nog betraktas som osäker.

832 Hepatica nobilis Gars.

Syn.: Anemone hepatica L., Hepatica triloba Gilib.

This species s. str. (var. nobilis) is restricted to Europe. The var. asiatica (Nakai) Hara in Korea and var. japonica (Nakai) Ohwi in Japan as well as the closely related N. American species H. acutiloba (Laws.) DC. and H. americana (DC.) Ker-Gawl. are also mapped. H. nobilis and the American species together show an amphi-atlantic distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 262 and map 243). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 160.

Perenn ört med rosett av övervintrande, fasta, 3-loberade, skaftade blad. Blommar på våren med ca 2 cm vida, blå, skaftade blommor. Får sedan nya blad, som till en början är iögonfallande håriga (även håriga senare, men det är inte lika uppenbart). Frukterna är en samling små nötter i en kupa av 3 gröna, korta svepeblad (“myrägg i en korg”); samlingen böjer sig snart mot marken.

Blåsippan är kalkgynnad. Under inventeringen finns enbart bladrosetter, möjligen även frukter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

(Anemone hepatica)
Status: gammal och bofast, dessutom odlad som prydnadsväxt och ibland förvildad.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan nyetablerad. Fridlyst i Skåne.
Kommentar: former med vita eller karminröda blommor förekommer sällsynt.

Anemone hepatica

Blåsippa växer halvöppet till ganska skuggigt på torr till frisk, väldränerad mark; den undviker våta eller fuktiga lokaler. Arten utvecklar sig bäst på näringsrik mull. Den är kalkgynnad och förekommer västerut särskilt på grönsten. Oftast ser man blåsippan i ädellövskog, gärna under lind och hassel i gamla lövängsområden, i ekbackar samt i mullrik granskog. Den växer gärna i sluttningar, gläntor och bryn. Växten uppträder ofta tillsammans med vispstarr Carex digitata och kranshakmossa Rhytidiadelphus triquetrus (´blåsippsmossa´).

Blåsippan tycks ha ökat under 1900-talet åtminstone i delar av Småland (Karlsson & Nosslin 1994), troligen på grund av igenväxningen och på grund av att skogsbetet har upphört – blåsippan är beteskänslig. Den tål kalhuggning men kan likväl slås ut av ett hårt drivet skogsbruk. Vid alltför stark beskuggning går blåsippan tillbaka.

Blåsippa växer på kalk- och mullrik mark som är väldränerad och tidigt värms upp av vårsolen. Vanliga växtmiljöer är ädellövskogar, hässlen och glesare tallskogar på kalkrikare sand; sällsynt ses växten i örtrika granlundar. Förutom inne i skogen växer blåsippa i brynmiljöer, längs skogsvägar och sällsynt i åkerkanter. Vid några tillfällen är den funnen i karster. Speciellt gamla, igenväxande lövängar kan hysa vackra och täta bestånd. Blåsippa odlas och kan ibland komma ut med tippat trädgårdsmaterial.

Blåsippa är vanlig över en stor del av Öland. På Stora Alvaret är det glesare med fynden; där växer den i mindre skogsdungar och ibland i karster. Även på det skogfattiga sydöstra Öland är blåsippa ganska sparsam. Men växten har idag tagit sig både till Gräsgård och Segerstad sn där den tidigare saknades. I en del fall har den planterats in i mindre lövskogslundar redan på 1940-talet och sedan naturaliserats (muntlig uppgift Tommy Knutsson).

Större förekomster av blåsippa kan på Öland uppvisa en imponerande färgpalett: vitt–ljusblått–mörkblått–lila–rosa. Sällsynt förekommer plantor med fyllda blommor. Även bladen kan variera; ibland har de flammigt grönvita fläckar. Myror hjälper till att sprida fröna och för att blåsippskogen ska bli riktigt vacker behövs även myrornas närvaro.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Blåsippa finns i skogsmark, lövskog lika väl som barrskog, även i hällmarkstallskog eller på öppen kalkhäll, men då i karstsprickor eller på annat sätt skyddad, t.ex. av enbuskar; vidare i ängen och inte alltför väl hävdade trädgårdar; den förefaller behöva lövtäckning eller annat skydd under vintern. Blåsippa trivs såväl i torr som i frisk till fuktig miljö, föredrar lätt skugga, kan växa i mycket djup skugga men blommar då sämre. Röjningar av igenväxt buskmark brukar resultera i rik blomning de följande åren.

Johansson (1897) bedömde blåsippa som allestädes förekommande. Med ett minskat eller upphört bete ska den senare ha ökat ytterligare i de gotländska skogarna (Pettersson 1958). Blåsippa växer nu under våren i rika bestånd över hela ön. Dess höga frekvens framgår också av den höga andelen i provrutorna.

Normalt har arten blå blommor, men övergångar mot röda blommor är vanliga; även ljusblå och rent vita blommor förekommer. En helt kal form med snövita blommor (f. glabrata) förekommer mycket sällsynt (Bunge, Fårösund, 1937; H. Jungstedt i S). Plantor med fyllda, blå blommor har under vår inventeringsperiod rapporterats från Västerhejde, Väskinde och Hejnum; fyllda röda blommor har påträffats i Tingstäde vid Tingstädeträsk 1970 (BGJ). Någon gång möter man bestånd med rent honliga blommor, utan ståndare (Jonsell 2001).

Blåsippa växer i halvskugga på mullrik jord i hassellundar, lövskogar av alla slag, örtrika granskogar, snår och buskkratt, även nära havet. I Bohuslän växer arten mycket ofta på skalhaltig jord och är karaktärsart för de randskogar med ädla lövträd, som omger de branta bergsidorna mot sprickdalarna, där den oftast ses tillsammans med hassel och vårblommor som vårlök och vitsippa och dessutom nästan alltid med vispstarr. Sällsynt ser man bestånd med blommor i varierande färg från vitt till olika nyanser av rosa och rött.

Mycket allmän i Uppland, men något sällsyntare i skogsbygderna längst i väster och endast ett fåtal förekomster i ytterskärgården, av vilka några med säkerhet är inplanterade. 654 kartblad, 2258 kvadranter.
Almq. Allmän, till barrskogsgränsen; i yttre skärgården blott på Rödlöga Storskär.
Blåsippa växer på näringsrik skogsmark i lövskogar, lundar och örtrika barr- och blandskogar. Den finns även på mera ljusöppna lokaler i hagar och strandlundar och i klippskrevor med lövförna. Speciellt i den västra delen av landskapet, där den traktvis är mycket ovanlig, är den en indikator på bördigare skogsmark. De myrspridda fröna ger möjlighet till spridning på korta distanser.

En helt kal form är känd från ett fåtal lokaler på Ekerö Färingsö 150 m N om Enlunda (10I5c2920) och 800 respektive 850 m O om Lilla Berga (10I6c0030, 0300) SNO.

Blåsippans frön gror där de faller under moderplantan, men de flesta småplantor blir där inte gamla. Fröna sprids också med myror (Sernander 1901) och hamnar då ibland på lediga ytor, där de utvecklas väl. Även med denna hjälp brukar spridningen vara långsam. Vi har sett spridning upp till 50 m på 30 år i en hage som betades under större delen av denna tid. Under försommaren ser man samtidigt plantor med enbart hjärtblad, plantor med normala blad i miniatyr och plantor med utvuxna blad. Plantan tar alltså minst två år på sig för att komma till blomning. Plantorna kan bli mer än 30 år gamla (Inghe & Tamm 1985). Bladen är byggda för att kunna övervintra gröna, men kan vid vinterns slut vara allvarligt skadade, särskilt om det har varit barmark. De betas även av rådjur.

Blomstjälkarna sträcker på sig och knopparna öppnar sig redan innan tjälen har gått ur den jord som rötterna befinner sig i. Blomningen blir rikare efter tjällossningen, och fortsätter under sälgblomningen och långt in i vitsippans tid, successivt med nya blommor. Blommorna tål flera minusgrader, men skadas av –7^oC och ersätts genom att nya knoppar slår ut.