kärrkavle

Gammal bofast art.

Trivialart.

Kärrkavle är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Exempel på naturliga eller någorlunda naturliga miljöer är källflöden, översilade hällmarker och stränder. Den är dock vanligare på kulturståndorter och bildar ofta täta bestånd i fuktiga naturbetesmarker och på betesvallar, särskilt i tidvis vattenfyllda sänkor på lerjordar. Vidare förekommer den i periodiskt torrlagda dammar och på fuktig ruderatmark.

Kärrväxt med växtlokaler liknande gulkavlens, möjligen allm. i hela området men bristfälligt känd och sällan meddelad.

Allmän

352 Alopecurus geniculatus L.

This species originates from Europe. It has been introduced into Asia, N. America, Australia and New Zealand. Because of confusion with A. aequalis (no. 351) knowledge of the distribution of this species is incomplete. It is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 214 and map 203).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Kärrkavle växer på fuktig eller våt mark, gärna i temporärt vattenfyllda sänkor. Exempel på relativt naturliga ståndorter är sjö- och åstränder, källor och hällkar. Arten är vanligast i starkt kulturpräglad omgivning och påträffas regelbundet vid gölar i betesmark, på stigar och vägkanter, vid gödselstäder, i hjulspår och i vattensamlingar i grustag. På åkrar med finkorniga jordarter brukar fläckar med dålig vattenavrinning intas av kärrkavle och omges av en bård av revsmörblomma Ranunculus repens. – Kärrkavle gynnas starkt av bete och tramp.

Kärrkavle växer på all slags blöt mark och är även vanlig i alvarets alla vätar. Den är konkurrenssvag och föredrar våta, kreaturstrampade betesmarker, särskilt strandängar, och i dessa biotoper kan den bli beståndsbildande. Arten intar ofta växtplatser som vintertid står översvämmade. Kärrkavle ses även i kärr, skogspölar samt kulturpåverkade lokaler som diken, vattenhål och dammar. Ibland räcker det med ett fuktigt hjulspår över alvaret för att gräset ska dyka upp.

Kärrkavle är allmän och utbredd över hela Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret i miljöer med låg konkurrens där den nöjer sig med de tillfälliga vattensamlingarna med kalkgyttja som uppstår i små svackor i kalkstenen. Dessa vätar torkar helt ut under sommaren men den fleråriga kärrkavlen överlever. Endast inom barrskogarna i norr, Böda sn, är det glest med fynden.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktmarker, fuktgropar på sandiga beten, vätar, fuktiga strandängar, någon gång i sjöfräkenkärr; även bryor, dammar, diken, fuktiga körvägar samt ruderatmarker. Englund (1942) beskriver havsstrandsbiotoperna mycket precist (i övers.): ’Den växer på strandängen i sänkor på ogenomträngligt underlag (vanligen direkt på berggrund av märgelsten eller kalksten), där tång ansamlats under extremt högvatten och förmultnat till en torvliknande jordart. Sänkorna är tidvis vattenfyllda men blir mycket torra under försommaren och högsommaren. Till skillnad från de vanliga strandförekomsterna med tång är strandförekomsterna med Alopecurus geniculatus i högre grad bundna till skyddade stränder, i rikt mått till stränder med skonor.’ Dagens frekvens är densamma som den Johansson uppgav (1897).

Kärrkavle växer på åtminstone tidvis våt till fuktig, glesbevuxen eller blottad jord. Den förekommer i kulturmark av många slag som åkrar, trädor, vallar, renar, klövtrampade betesmarker samt på markvägar och gårdsplaner liksom i fuktiga skräpmarker. I mera naturlig miljö finner man den på havsstrandängar, vid dammar, på sjöstränder och intill rännilar och hällkar i skärgårdens hällmarker.

Kärrkavlen är vanligen tvåårig och växer på bar mark vid landstranden av näringsrika sjöar, vid källflöden, diken eller vattengropar. Arten är konkurrenssvag och starkt trampgynnad. Den förekommer därför ofta även på stigar och i hjulspår och ibland massvis på vattensjuka, tidvis översvämmade åkrar. Hybriden med ängskavle uppträder ibland där arterna finns tillsammans.

Kärrkavle sprids förmodligen på många sätt, men ett av dessa är med fåglar som söker mask eller säd på åkrar. I Järvsö, Stråsjön, på block nära stranden, växte den med rödven, timotej, revsmörblomma, bergsyra, grönknavel, åkerspärgel och svinmålla. I Acktjärn, Arbrå, som ligger långt upp på skogen, fanns kärrkavle tillsammans med vitgröe vid skrattmåsbon på gungflyholmar. Även på fågelöar i havet förekommer kärrkavle tillsammans med en lång rad av åkerogräs, som förmodligen främst måsar har fört med sig.
Kärrkavle kan blomma från skogsstjärnans till linneans tid.