Ursprunglig. Kärrlilja är en typisk art för öns källmyrar, men den finns även i liknande miljö i agmyrkanter, fuktängar, dikeskanter och grustag, där källflödena inte är så framträdande. Kärrlilja förekommer främst inom öns högre liggande kalk- och skogsområden, där källmyrar finns i större utsträckning och dikning av artens miljöer inte skett lika ofta. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var kärrlilja en av de mest registrerade arterna (16:e plats med 117 noteringar; vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 noteringar). Vi bedömer, liksom Johansson (1897), frekvensen som tämligen allmän, men kärrlilja har troligen ändå minskat något genom utdikning och torrläggning.