majviva

Sannolikt blott tillfälligt spridd (med vallfrö?). - 1 (1).

1468 Primula farinosa L.

This variable species has a disjunct distribution, in Europe and C. and E. Siberia (preliminary mapping). There is still some uncertainty as to taxonomy and distribution. The closely related P. longiscapa Ledeb. in W. and C. Asia is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 337.

Kalkgynnad slåtterängsväxt vars livsutrymme försvunnit genom avvattning och igenväxning. Sedan mitten av 1900-talet har den varit på stark tillbakagång och vid sekelskiftet 2000 var arten nästan försvunnen. Ev. kvarvarande rester av bestånden fordrar särskilda vårdinsatser ss. upprepat betestramp i rikkärr efter ev. röjning och gallring av träd- och buskbestånd.

Majviva hade rika förekomster på många lokaler i Närke förr. Det största, 10 000 ex., fanns i ett kalkkärr 300 m Ö om stora dammen vid Yxhult i Kumla 1933 (Broddeson ms). Majvivor torgfördes i massor (Kierkegaard 1932) och Sernander (1933) såg den som snittblomma på en grav i Lännäs 1931.

Majviva är en kalk- och hävdgynnad art som sannolikt varit bofast i Halland. Den har dock inte observerats i landskapet under de senaste 200 åren. Förutom Montin och Fischerström är det endast Osbeck (1788) som noterat arten: ”I Hishults Söken vid Sjöbo Säteri, i en Äng vid Sjön.”

Majviva växer närmast i norra Skåne och i Västergötlands kalkområden.

Gammal bofast art, nu utgången.

Cirka 37, varav cirka hälften recenta; huvudsakligen i Bergslagen och på Mälarområdet:s sent tillandade leror.

Sedan länge utgången i sistnämnda område. Kalkgynnad; genom ändrad markanvändning i vår tid nästan kalkbunden. Den ojämna utbredningen är edafiskt betingad. Utbredningstyp: N4 (fdS8 eller eventuellt N3).

Enligt WALLDÉN (1955) "förr ganska allmänt bortåt Sagån", en uppgift som nog återgår på Luhrs svävande utsaga hos WALL (1852): lokal 4.

I UPS finns ett belägg från 1879 taget av Enander i Hede: Lunbacken. Detta namn står på generaistabskartan och motsvarar Norr-Hede på moderna kartor. Lokalen är inte nämnd i Birgers Härjedalsflora (Birger 1908a), där dock två andra förekomster nämns, båda i Ytterhogdal, som numera räknas till Hälsingland.

Två nyare fynd är bekanta. Det ena gjordes i Linsell: SÖ stranden av sjön Orten (17D 1j 1- 2-, BD i UPS). Lokalens utseende 1982, då ett 100-tal exemplar blommade, beskrevs av Danielsson (1986). Vid ett besök 1991 konstaterades att igenväxningen av lokalen fortsatt: endast två blommande plantor kunde återfinnas. Lokalen ligger på 445 m. Exemplar från denna lokal har studerats av Hultgård (1990). Hon fann kromosomtalet vara 2n = 18 (fjällviva har 2n = ca 72).

Det andra fyndet förmedlades av C.-F. Lundevall 1993 och gjordes i Tännäs: Funäsdalen i ett dike vid en liten väg mellan samhället och Lillån (BD i UPS, det. U.-M. Hultgård).

Flerårig något hårig och starkt mjölig ört med kraftig bladrosett. Bladen är ett par cm långa, omvänt äggrunda med brett vingkantat skaft. Mittnerven är kraftig, uppstående och smalnar av mot toppen. Bladkanten är ojämnt grovtandad. Undersidan av bladen är liksom stjälk och foder täckt av vitaktigt mjöl. I toppen sitter en flock med upp till tio ljust rödlila blommor med smal pip med gul öppning och stora urnupna hylleflikar som är lika långa som blompipen. Frukten är en avlång kapsel som spricker upp i fem flikar i toppen. Blommorna är heterostyla vilket innebär att längden på stift och ståndare varierar mellan blommor i samma individ, en egenskap som försvårar självpollinering.

Majviva växer på fuktig kalkhaltig mark som rikkärr, strandängar och slåtterängar. Den är en sällsynt och hotad art som dock fortfarande finns rikligt på t.ex. Öland och Gotland. Utbredningsområdet är främst södra och mellersta Sverige men den finns sällsynt upp till Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Liknar närmast fjällviva (Primula scandinavica) som har hylleflikar av halva blompipens längd och smalviva (P. stricta) som saknar mjöl på bladens undersida. Dessa båda arter är dessutom homostyla.

Majviva växer på frisk–fuktig, kalkrik och hävdad mark. Välbetade, tuviga kalkfuktängar är den vanligaste växtmiljön. Majviva kan även ses vid källor, i tokfuktängar och kärr med axag Schoenus ferrugineus eller ag Cladium mariscus. På Stora Alvaret växer den i kanten av större alvarvätar och träsk men även i fuktigt vittringsgrus. Den påträffas ibland på störd mark som längs diken, i gamla sandtag och vid grävda vattenhål. Vid ett tillfälle är växten funnen i en golfruff. Sällsynt är den noterad från slåtterängar. Majviva kan växa i ohävdade marker men där har den svårt att fortleva på sikt. Blomfärgen varierar hos majviva, både mörkrosa och rent vita blommor har rapporterats under inventeringen.

Majviva är vanlig på Stora Alvaret där den växer i kalkrika fuktängar ofta tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa och ängsstarr Carex hostiana. Den kan även ses i kanten av alvarkärr där den kan vara beståndsbildande. Norr om Tranekärr, Vickleby socken, räknades i maj 2005 minst 30 000 majvivor. I östra sjömarken är växten också vanlig. Däremot saknas majviva nästan helt längs den något kalkfattigare västra kusten. I södra halvan av Mittlandet är den frekvent. Där växer den i större skogskärr och på fuktängar men eftersom flera av dem inte längre hävdas riskerar den att på sikt försvinna från många av lokalerna. I norra halvan av Mittlandet är marken fläckvis alltför kalkfattig för att vara optimal för majviva. Norr om Köping är det återigen gott om fynd. Endast längst uppe i norr, i de sandiga barrskogarna i Böda sn, saknas majviva. Arten är fortfarande väl spridd på Öland även om den bedöms ha minskat på grund av den torrläggning och igenväxning som skett av landskapet. Om betesmarken tillförs näringsämnen missgynnas majviva och riskerar att snabbt försvinna.

Gammal, bofast.

Majviva, kortstjälkad form , Primula farinosa f. acaule

Av drygt 2000 observationer av majviva har kortstjälkade noterats från 225 lokaler dvs. drygt 10 %. Rika lokaler med majviva hyser nästan alltid några kortstjälkade plantor. På Gotland fanns förr kortstjälkade majvivor men denna variant har inte påträffats under den nyligen avslutade inventeringen (Johansson m.fl. 2016). Det betyder att de öländska kortstjälkade majvivorna är unika, åtminstone i Norden. Kortstjälkad majviva är spridd över Öland och aktuella fynd saknas endast från två socknar.

Kortstjälkad majviva har en kort och kraftig stjälk (0–5 cm lång mot normalt 5–25 cm). Anlaget för kort stjälk är dominant. Forskning har visat att de kortstjälkade majvivorna har vissa fördelar gentemot de med normallånga stjälkar (Toräng & Vanhoenacker 2009). Fjärilen gullvivevecklare Falseuncaria ruficiliana lägger sina ägg i majvivans kronpip. När äggen kläckts kryper hungriga larver ut och spinner ihop majvivans frukter med ett nät. Sedan kan de i lugn och ro äta upp fröna. De kortstjälkade majvivorna angrips sällan av gullvivvecklaren. På de flesta lokaler med majviva går betesdjur som lockas av de klart lysande blommorna. Det är större risk att de normallånga majvivorna blir avbetade medan de kortstjälkade klarar sig. Finns det då ingen nackdel för de kortstjälkade majvivorna? Jo, de har svårare att locka till sig pollinatörer eftersom deras blommor syns sämre. Men växer kortstjälkade majvivor tillsammans med normallånga så hittar pollinatörerna även till de lågväxta plantorna. Forskning har visat att det är betesdjuren som styr längden på majvivorna (Toräng 2014). När betesdjur under åtta år stängdes ute från lokaler med majviva minskade andelen kortstjälkade plantor. Numera betas större delen av Stora Alvaret och andelen kortstjälkade majvivor har därför ökat under 2000-talet.

Ursprunglig.
Öppen, kalkrik, fuktig till blöt miljö: källmyrar (ibland dikade), axagmyrar, kalkfuktängar, fuktmarker, kalkgräsmyrar och kanter av agmyrar; även vätar, diken, kanaler, strandängar, grustag, fuktiga ängen och Gotska Sandöns dynsänkor.

Någon gång ser man plantor med mycket mörkt röda (Larsson 1994), med blekt rosa (f. pallida hos Fries 1932) eller med helt vita blommor (Vamlingbo, Visby, Brucebo, Väskinde m.fl. enligt Larsson 1994); vita blommor även i Halla (1994, JP) och Bäl, Bälsalvret (2008, BGJ).

En form med mycket kort stjälk (”utan stjelk”) omnämndes (utan lokal) av Lande-berg (ms 1811; jfr Johansson 2010), i tryck hos Säve (1837, i övers.): ’sparsamt i kalk- kärr mellan Visby och Snäckgärdet’.Johansson (1897) bedömde att den (”acaulis”) förekom ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Att döma av tillgängligt herbariematerial var detta nog en överskattning. Under våra inventeringar har vi inte påträffat den; möjligen handlade det om en betespräglad ekotyp, som gått tillbaka eller försvunnit helt med upphörande bete (se även Toräng & Vanhoenacker 2009).

I samband med Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var majviva en av de oftast noterade arterna (plats 9 med 159 noteringar; flest noteringar, 309 hade blåtåtel Molinia caerulea). Majviva räknades av Martinsson som en karaktärsart för Gotlands örtrika kärr och fuktängar. Den är nu sällsyntare på slättområdena, där fuktmarker dikats ut, men som helhet fortfarande allmän, som andelen undersökta provrutor visar. Den angavs av Johansson (1897) som mycket allmän, vilket skulle vara en överdrift i dag; majviva har säkerligen lidit av utdikningarna på ön.

Majvivan växer numera nästan enbart i rikkärr och på kalkfuktängar, främst vid havet. Den trivs på öppen mark med låg vegetation och gynnas därför av bete och framför allt slåtter. Arten är flerårig men ganska kortlivad och kräver för sitt fortbestånd att det kontinuerligt skapas markblottor där nya plantor kan spira. Arten har en långlivad fröreserv i marken och kan kolonisera nygrävda diken eller annan blottad mark, även långt efter det att den tyckts vara försvunnen från en lokal. Vid Norra Askö i Trosa-Vagnhärad förekom den några år i stor mängd tillsammans med rödmire på kalbrända eldplatser i sedan länge igenlagd vattensjuk åkermark. Någon gång växer den också på fuktig mark i kalkbrott. Majvivan var tidigare framför allt en ängsväxt som vid mitten av 1800-talet ännu var tämligen allmän (Hofberg 1852, Thedenius 1871), men arten minskade starkt med det upphörande ängsbruket under 1800-talets slut och har under 1900-talet ytterligare avtagit i takt med upphörande bete på strandängar och andra våtmarker. Den hör genom sin fröreserv i marken till de ängsväxter som spontant kan återkomma vid ängsrestaureringar.

Nord- och Mellaneuropa, Sibirien. I Sverige upp till Jämtland, nästan uteslutande i kalktrakter.

Majvivan är från andra trakter, som Gästrikland, känd för att ha en långlivad fröbank som kan aktiveras av mark­slitage, till exempel körning. I Hälsingland har den dock aldrig setts återupplivad på detta sätt. Plantor har i Uppland visat sig kunna överleva i minst 10 år, men troligen är föryngring genom frö viktig för populationens överlevnad. På den enda nu aktuella lokalen hackades tuvor bort och gräset slogs 2008, vilket ledde till ökning av populationen redan året därefter. På sensommaren ser man många bladrosetter med olika storlek, uppenbarligen grodda vid olika tillfällen, en del redo för blomning nästa år, andra mindre utvecklade. Majvivan blommar i vitsippans tid, som i Los signaleras av harsyran. På lokalen i Los är exemplar med långa ståndare och kort stift något vanligare än sådana med korta ståndare och långt stift. Fröställningar kan stå kvar som vinterståndare mer än ett år.
Majvivans växtmiljöer i gamla tider framgår inte av lokaluppgifterna, men lokalnamnen pekar mot kulturlandskapet. Från 1800-talet finns ett 20-tal uppgifter från vitt spridda delar av landskapet. Efter år 1900 finns bara en uppgift utanför Los (Ämnebo i Ovanåker 1937). I Los finns, förutom den enda aktuella lokalen ytterligare fyra uppgifter från 1900-talets första hälft. Den enda nu kvarvarande lokalen är på en myr, långt från jordbruk och annan modern kulturpåverkan, men förr med stor sannolikhet slagen för skörd av myrhö. Mark-pH och kalkhalt är där höga. Majvivan växer på torv av blåtåtel intill en liten bäck och har överlevt där utan slåtter i åtminstone ett halvt sekel. Majviveplantorna kommer upp på fläckar där den svarta rotfilten är eroderad av is och vatten. Bild i Natur och vegetation, sid 65.