ängsvädd

Gammal bofast art.

Allmän

1745 Succisa pratensis Moench

This species occurs in mast of Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It is favoured by clearings for meadows. It has been introduced into W. Africa and the Cameroons and to eastern N. America.

Ängsvädd är ursprunglig men gynnad av kulturåtgärder, främst slåtter och bete. Den växer på frisk till fuktig och någorlunda ljusöppen mark - sötvattensstränder, källområden, kärrkanter, fukthedar och fuktängar. Mer eller mindre vanliga kulturbiotoper är slåtterängar, naturbetesmarker, vägkanter, stigar, åker- och skogsvägar.

Intet sentida fynd känt, senast rapporterad på 1950-talet. - 8 (7).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Kålsätt till Ransjö."

Läkeväxt som var mkt allm. i Närke (Iannes 1880) men numera tycks vara ojämnt spridd–allm. utom i åkerlandskapet. Ängsvädd växer i myrar, ålundar, bäckar, på stränder, i kraftledningar etc. Förr var den vanlig i slåtterängar (Broddeson ms) och uppträder ofta i nutida, kalkrika fuktängar och dråg i Skogsbygden. Vid Brevens bruk i Asker växte den ymn. i en trädlös f.d. hage över 100-tals m² 1990.

Vid Mossbymossen i Kumla/Ekeby har man funnit omkr. 3 000 år gamla lämningar av ängsvädd (Florin 1961).

Överallt allmän utom i Mälarområdets åkerbygder, där den genom ståndortsbrist och tämligen torrt klimat är tämligen allmän(-spridd). Dock flerstädes i samtliga Mälarsocknar i fuktiga barrskogsgläntor, äldellövhagar m.m. I de flesta vid olika tillfällen betecknad som allmän, t.ex. under 1950-talet i Kungs-Barkarö, Kung Karl, Köping, Torpa och Björskog (Hamrin). Utbredningstyp: N1.

Flerårig kal–gleshårig ört med upprätt, upp till 6 dm hög stjälk med parvis motsatta blad. De helbräddade (sällan med något antydda flikar) bladen är svagt fjädernerviga, lansettlika, gradvis avsmalnande till ett skaft som ofta är kantat av hår. De nedre bladen är mkt. smalt hinnkantade. Egentlig bladrosett saknas eller består endast av två motsatta blad. Roten är hastigt avsmalnande vilket ger den ett typiskt avbitet utseende. Blommar ofta mycket sent, ofta först i augusti med mörkvioletta blommor i täta korgliknande huvuden med smalt lansettlika, oftast kala, högblad under. Fodret är femtaligt, hårigt, med spetsiga flikar. Frukten är en nöt som döljs av det kvarsittande fodret.
Ängsvädd växer på frisk–fuktig mager gräsmark. Den är ofta representerad i naturbetesmarker och slåtterängar men hittas även i vägkanter, i gles skogsmark, på stränder och i videsnår. Den är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och finns även i de södra delarna av fjällen upp till Jämtland.

Förväxlingsrisk: Åkervädd (Knautia arvensis) är alltid tydligt hårig och har åtm. upptill djupt flikiga blad. Alla blad saknar smal hinnkant. Blåmunkar (Jasione montana) och bergskrabba (Globularia vulgaris) (end Öl och Gtl) har liknande blommor och blomställningar men båda har strödda blad. Slåttergubbe (Arnica montana) har en kraftig bladrosett och tydligt strävhåriga blad som är bågnerviga. En del korgblommiga växter förutom slåttergubbe kan också likna ängsvädd men de har alltid strödda blad.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: vit- eller rosablommiga former förekommer sparsamt men har noterats på åtskilliga lokaler.

Ängsvädd växer i betade fuktängar, både kalkrika eller något kalkfattiga, och arten klarar även marker som legat i ohävd under några år. I kalkkärr och tokfuktängar återfinns växten uppe på tuvorna. Ängsvädd kan även ses i extremrikkärr tillsammans med axag Schoenus ferrugineus, längs källflöden samt i kanten av alvarträsk och större vätar. Ibland är den funnen i slåtterängar, fuktiga sandtag, betade hässlen och längs skogsvägar. Vid ett par tillfällen är den funnen i den extrema miljön grusalvar.

Utbredningen är ganska jämn över hela Öland. Många lokaler är noterade på Stora Alvaret, i östra sjömarken och södra halvan av Mittlandet; lite glesare är växten utmed västra kusten. Inom delar av Böda Ekopark saknas ängsvädd. Arten har stabila förekomster på Öland men på sikt kan igenväxning utgöra ett hot, främst gäller det lokaler i Mittlandet.

Vid några tillfällen har avvikande blomfärg, rosa respektive vit, noterats. På några lokaler blommar ängsvädd tidigt. Några av dessa lokaler är än idag slåtterängar eller bedöms ha varit det förr och den tidiga blomningen är troligen en anpassning till slåttern.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig mark: ängen (här även i en tidigblommande, lågvuxen form), fuktängar, strandängar, vät- och agmyrkanter, kalkgräsmyrar och källmyrar; även vägkanter, betesmark och fuktig skogsmark. Den höga andelen provrutor med ängsvädd visar att den är en av de allmännare arterna på Gotland. Johansson (1897) uppgav frekvensen ”Allest.”, vilket stämmer bra även i dag.

Ängsvädd växer oftast exponerat på måttligt torr till fuktig, näringsfattig mark i fuktängar, sänkor i hällmark, kärr, naturbetesmark, skogsbryn, utefter stigar och skogsvägar samt i igenväxande kulturmarker, på dikesrenar och vägkanter vid mindre vägar, mycket ofta tillsammans med gullris.

Nya plantor av ängsvädd kommer på blottlagda bottnar i 30 år tidigare övergivna flottningsmagasin i Voxnan och Ängerån. Plantan blir djuprotad, stationär och förmodligen långlivad. Jord­stammen är bortåt centimetergrov och har grova gulvita rötter från föregående år och upptill klenare vita från senaste året. Som många andra långsamma och fastrotade arter saknas den på stranden vid Gröntjärn i Ljusdal, med dess häftigt växlande vattennivå. Arten blommar från mjölkens till lingonens tid. Blå blommor med violetta ståndarknappar är nästan allenarådande, men vi har även hittat ljusrosa blommor med violetta ståndarknappar och vita med vita ståndarknappar. Pollen är vitt i alla dessa typer. Under en torr sommar kan bladen skrumpna, medan bärris, gräs och kovall på samma ställe är helt oskadade. ­Bladrosetten övervintrar grön.

Bild i Natur och vegetation, sid. 139.