strandmålla

[Påvisad som atlantisk kustväxt omkring 4500 f. Kr. i Kila genom pollenanalys i Solingsmyran (WELINDER 1973).]

693 Atriplex litoralis L.

Syn.: A. patula L. var. litoralis (L.) A. Gray

This widespread species occurs on seashores and in saline places inland. In some areas it is certainly adventive, for instance along the Gulf of Bothnia. It is considered to be native in N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants, although it is not mentioned among them by Hultén, Amphi-atl. Its distribution in E. Asia is incompletely known (cf. Meusel et al. 1965, map p. 134).

Strandmålla är ursprunglig på havsstränder. Den är mycket kvävegynnad och växer vanligen beståndsbildande på tånggödslade stränder, främst på sand i skyddat läge men även bland klappersten och i klippterräng. I mindre omfattning förekommer den på eroderade, steniga strandängar. Från det inre av landskapet finns enstaka, tillfälliga fynd på ruderatmarkslokaler.

Gammal bofast art.

Förr införd med barlast, fortfarande någon gång tillfälligt inkommen, en lokal i strandmiljö vid Ångermanälvens mynningsvik. - 6 (5).

Strandmålla växer på måttligt exponerade, ofta sandiga havsstränder med driftvallar och förekommer både i betade och ohävdade skiften. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer flera kilometer från havet exempelvis på jordhögar, tångtippar eller gödselupplag. Vid något tillfälle är den funnen i åkerkanter där man tippat sjögrus.

Strandmålla är vanlig utefter långa sträckor av Ölands kust. Endast längs delar av västra kusten, från nordvästra udden och söderut till Föra sn, är det glesare med fynden; kuststräckan är där alltför exponerad för att vara optimal för strandmålla. Men endast två kustrutor på västra sidan saknar fynd av växten varav den ena har en mycket kort strand på ca 200 meter. I välbetade sjömarker där kreaturen går ända ner till stranden brukar den tydligen aptitliga strandmållan vara hårt nedbetad. På ohävdade stränder bildar växten höga och svårforcerbara bestånd på den mäktiga driftvallen, precis innanför strandlinjen. Från ruderatlika miljöer finns ett 20-tal spridda fynd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Tånggödda sandstränder och ängsstränder, även driftvallar på klapper men inte lika vanlig här, till skillnad från spjutmålla A. prostrata. Ett knappt tjugotal lokaler i det inre av Gotland har rapporterats, då från gödselstäder eller kalkgrus (grus hämtat på havsstranden), t.ex. från en kalkgrusad skogsväg. Dagens utbredning stämmer nästan fullständigt med Englunds (1942) uppgifter från inventeringarna 1928–36. Han redovisade 331 lokalprickar på karta. I våra inventeringar fann vi en högre fre-kvens, vilket bör innebära att arten ökade något under slutet av 1900-talet. Orsaken kan vara ett minskat bete på öns stränder samt minskad användning av släke (tång) för gödning av åkrar.
En form med vågigt tandade blad har tidigare urskilts som β serratum och har rapporterats från Vitvär i Ardre, Fröjel, Klintehamn i Klinte och Gotska Sandön, Fårö (Eisen & Stuxberg 1869, Johansson 1897, Fries 1934).

Strandmålla är starkt kvävegynnad och växer ofta i stora bestånd på tånggödslade inte alltför exponerade havsstränder, mest på sandiga, grusiga och steniga lokaler men även på strandängar. Går långt in i fjordarna. Enstaka fynd är gjorda på skräpmark inne i landet.

Strandmålla har i gammal tid rapporterats från barlast och i hamn- och stadsmiljöer. Våra egna fynd har också i ett par fall gjorts i starkt kulturpåverkade miljöer, men de flesta på havsstrand och ett på betad strand i inlandet.