pepparrot

En enda rapport föreligger: Tännäs: trakten av Fjällnäs, i grönråg (Östergren 1927).

926 Armoracia rusticana (Lam.) Gaertn., Mey. & Schreb.

This useful plant probably originates from S. Russia (see the map). It is widely cultivated and escapes easily from gardens and is partly naturalized in, for instance, C. and W. Europe, Ethiopia, parts of Asia, N. and S. America and New Zealand. The closely related A. sisymbrioides (DC.) Cajand. in C. Asia is mapped separately. With its present distribution A. rusticana belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 194 and map 185).

Den som kryddväxt odlade pepparroten kan kvarstå länge på odlingsplatser och förvildas dessutom lätt, huvudsakligen från utkast eftersom den sällan utvecklar frön. Vanliga växtplatser är mer eller mindre övergiven odlingsmark intill bebyggelse, vägkanter, väg- och banvallsdiken, stationsområden samt utkast- och tipplatser vid t ex märgelgravar och i grustag. Den är även funnen naturaliserad på torr mark i strandängsvegetation. Arten är mycket konkurrenskraftig och genom att den bildar underjordiska utlöpare uppkommer ibland ganska kraftiga bestånd.

Pepparrot, som är ursprunglig i sydöstra Europa, har sannolikt odlats i Sverige sedan medeltiden. I Halland, främst i Fjärås, började man odla växten i större skala på 1890-talet. På 1930-talet fanns över 500 halländska pepparrotsodlare medan det idag rör sig om ett 50-tal. Enligt odlarna förekommer två former av pepparrot, en äldre, som är kraftigare, med större blad och med en speciell smak, samt en yngre som är införd från Danmark. På grund av den senares resistens mot virusangrepp har de flesta odlare numera övergått till denna sort.

Arten har under 1900-talet ökat i utbredning och frekvens och ökningen tycks fortsätta.

Pepparroten är en gammal krydd- och medici­nalväxt som tycks ha börjat förvildas under 1700-talet (Carlsson 1791). Den växer nu som då i tomt­gränser, diken, längs vägar och på skräpmark av olika slag. Arten sätter inte frö hos oss, utan spridningen sker enbart med rotbitar som lätt bildar nya plantor. Pepparroten är ursprungligen en sumpväxt och vid stränder och i annan fuktig miljö kan den ibland bil­da massbestånd.

Sydösteuropa, västra Asien. I Sverige odlad och för­vildad.

Införd krydd- och medicinalväxt, odlad utanför Uppland och Stockholm tidigast från 1600-talets mitt (Swederus 1911). Den odlades vid bl.a. Bohlby i Skagershult 1768 (Magnusson 1967) och senare i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825) och är känd vildväxande i Närke sedan 1758, en av de äldsta kända förvildningarna av växten i Sverige (jfr Hylander 1971), och sedan allt oftare (Gellerstedt 1852, Hartman 1866, Blomqvist & Rosenberg 1921).

Idag är pepparroten förvildad på många lokaler. Den sågs ”vid Blackstads gästgivaregård i en kålgård både på fasta marken och i gungfly” (Afzelius ms 1772–1789). Vid stränderna av Hjälmaren växer den på grundare vatten långt från land och i block- och muddermassor. Vid Göksholm i Mellösa har arten ett gammalt tillhåll i herrgårdsparkens strandvass (Löfgren & Wilhelmson 1999a). Vid Östra Laxsjön i Ramundeboda sågs den långt ute på en revelspets 1989.

Pepparrot bildar bestånd längs stränder och ofta i närheten av gårdar. Den ses kvarstående, möjligen sedan århundraden, vid Kägleholm slottsruin i Ödeby och Norra Järnäs ödeby i Götlunda. I en hästhage vid Frötuna i Götlunda fanns den 1991 rikl. inom 100 m². Broddeson noterade arten 1930 i ett 200 m långt bestånd vid Hidingsta station i Norrbyås.

Odlad som kryddväxt och kvarstående eller förvildad.

Ej regelbundet antecknad nära bebyggelse , där arten ej är ovanlig. - 8 (7).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Allmän i S och Ö, för övrigt tämligen allmän-spridd i kulturområden Utbredningstyp: S1.

Pepparrot härstammar från Ukraina och Ryssland men har odlats i vårt land sedan medeltiden som krydd- och medicinalväxt. På dagens Öland ses den som trädgårdsflykting mest i vägkanter och skräpmarker (trädgårdstippar, jordhögar, dammkanter och stenbrott). Ibland kan den växa i åkerkanter, betesmarker, skogsbryn och på grusiga–sandiga havsstränder. Växten bildar inte frö i vårt land men sprids lätt med rotdelar och den kan bli långlivad på sina lokaler. Intressant nog blommade pepparrot extra rikligt den extrema torrsommaren 2018, kanske påminde klimatet då om Ukrainas stäpper?

Pepparrot är spridd över större delen av Öland men saknas av lätt förståeliga skäl helt på Stora Alvaret. Speciellt vanlig är den i Ölands alla bymiljöer. Norr om Borgholm är det något glesare med fynden.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Förvildad, bofast.
Odlad på Gotland sedan gammalt. Utkommen med rotbitar till gårdsmiljöer, soptippar, åkerkanter och vägrenar, där den kan bli långvarig (Johansson uppfattade den däremot som kortvarig). Uppenbarligen var pepparrot betydligt ovanligare under 1800-talet. Under Projekt Gotlands flora noterades den från Vamlingbo till Fårö från över 500 km²-rutor. Utbredningen över ön verkar följa bebyggelsemönstret.

Pepparrot är sedan länge odlad, ibland kvarstående och här och där förvildad i närheten av trädgårdar, på vägkanter samt i fuktängar och diken. Den sprids med rotfragment till jordhögar, tippar och andra skräpmarker. Arten tycks ha ökat i utbredning och frekvens sedan förra inventeringen, men detta kan vara skenbart, eftersom man förmodligen inte alltid noterade den förut.

Pepparrot har odlats länge, och förut mer än nu. Jordstamssystemen blir stora och mycket långlivade, med skottskjutning från avlägsna stamdelar, och de ovanjordiska delarna är kraftfulla, med stora täckande blad, vilket gör att arten är konkurrenskraftig även i en förvildad trädgård eller på ett trädgårdsutkast. Den klarar sig även på en tomt som helt övergått till sluten skog, som i Fridsbacka vid Stugsund i Söderhamn, där den växer tillsammans med hässleklocka. Inga gröna delar övervintrar. Pepparrot blommar under högsommaren och de sista blommorna kan ses i mjölkens tid. Arten kan bli länge kvar på platser där den har planterats in, även utan skötsel, men den har inte setts sprida sig utanför dessa.