Taxasida

strandråg

Leymus arenarius

(L.) Hochst.

strandråg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

strandråg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandråg
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Leymus arenarius
Vetenskapligt namn, fullständig form
Leymus arenarius (L.) Hochst.
Svenskt namn
strandråg
icelandic
Melgresi
norwegianBokmal
strandrug
norwegianNynorsk
strandrug
Finskt namn
rantavehnä
finlandSwedish
strandråg
Danskt namn
Marehalm
Foton
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2019-07-18
Patrik Engström
Böda 2012-07-01
Anders Delin
Klacksörarna, Norrala 2010-07-06
Anders Delin
Klacksörarna, Norrala 2010-07-06
Anders Delin
Långvind, Enånger 2010-06-16
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2022-08-12
Torbjorn Tyler
Pite havsbad 2022-07-21
Torbjorn Tyler
Pite havsbad 2022-07-21
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2019-07-18
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandråg är ursprunglig på havsstränder men har också planterats som sandbindare (Osbeck 1788, Mellström 1914). Den bildar kraftiga bestånd i sanddyner men växer också, fast i mindre omfattning, bland grus och klappersten. I inlandet ser man då och då mindre ruggar av strandråg i torra vägkanter och sandiga slänter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Havsstrandsväxt, känd från senglacial–förboreal tid för mer än 9 000 år sedan vid bl.a. Lillsjön i Kvistbro i Kilsbergen (Florin 1969). Stålfelt (1951) ansåg att den sannolikt var ursprunglig vid Vätttern med hänvisning till Linné (1741) och Bohman (1834) gällande Jönköping resp. Vättern. Redan före Florin publicerade Eckerbom (1945, 1947a) nutida fynd från Kilsbergens sluttningar. De finns inte belagda och arten har aldrig återsetts där. ”Strannråg” omtalades i Ekeby 1938 (ÖLM 1732), oklart hur och varför.

Växten har sedan 1970-talet spritts efter de stora landsvägarna i Axberg, Bo, Eker, Glanshammar, Götlunda, Hammar, Knista, Kumla, Lerbäck, Lillkyrka, Viby och Örebro och samlades i ett grustag vid Ässön i Mellösa 1991 (R. Karlsson, OREB).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart vid kusten. Inlandslokaler förutom E4

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1868.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Utbredningstyp osäker.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

280 Elymus arenarius L.

Syn.: Leymus arenarius (L.) Hochst.

The map shows the distribution of this polymorphic species with closely related taxa. For the taxonomy of this complex see for instance Bowden in Canad. J. Bot. 35/1957, p. 951-993, and Hultén in Fl. Alaska and Yukon 2/1942, p. 270 f., and in Circumpol. I, p. 196. The subsp. arenarius is restricted to sandy shores of N. and W. Europe and, mostly as an introduced plant, to a few inland places. It has been introduced into Chile and New Zealand. Subsp. mollis (Trin.) Hult. has a wide range in the Pacific E. Asia and N. America and in the rest of northern N. America and Greenland. Further, the closely related, mainly Asiatic E. racemosus (Lam.) Tzvel. (syn.: E. giganteus Vahl) is tentatively mapped. These three taxa are also mapped in Meusel et al. 1965, p. 43.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast, med fordom även planterad som sandbindare.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (ca 190) rutor vid förra inventeringen.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Elymus arenarius

Strandråg är ursprunglig vid havet, där den växer på sand-, block- och klapperstränder, någon gång även enstaka exemplar i strandklippor. Dessutom är den av allt att döma ursprunglig vid Vättern, där den anses som en relikt från den tid då havet nådde dit upp (Lagerberg 1947). Sedan gammalt finns ytterligare några förekomster i sandområden utmed de stora åarna i västra Småland. Om dessa är ursprungliga är svårt att säga. Förr planterades växten nämligen som sandbindare; detta är omvittnat från Ljungby Södra Ljunga Össjö, odlad på 1830-talet (Strandmark & Strandmark ms 1870) och Värnamo Värnamo Hörle (Ennes ms 1823).

Under senare delen av 1900-talet har strandrågen blivit ganska vanlig längs större vägar i västra och östligaste Småland. Det är oklart om den medföljt material vid vägbygget eller om den spritts spontant; det är också oklart vilka faktorer som får den näringskrävande växten att trivas i denna mycket speciella miljö. Andra havsstrandsväxter, som trift Armeria maritima och gulkämpar Plantago maritima uppträder också längs vägarna, men utbredningarna är inte identiska och de behöver inte nödvändigtvis gynnas av samma faktorer i vägkantsmiljön.

Strandrågen har även kommit in med sand till glasbruken, dokumenterat för Lessebo Ljuder (Mörner 1928; ännu kvarlevande, se nedan!) och Uppvidinge Lenhovda, kanske även Nottebäck Klavreström (för detaljer se lokalförteckning).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strandråg växer på havsstränder med sand, grus eller klappersten. Oftast ses den i sanddyner men den växer även på betade sandgräshedar och strandvallar av skiffergrus. Sällsynt är strandråg sekundärt utkommen i sandiga ruderatmiljöer.

På Öland växer strandråg i lämpliga miljöer utmed öns kuster. Den saknas nästan helt längs steniga stränder på grund av brist på lämpliga biotoper. Särskilt gäller det utmed Ölands västra kust där det finns en utbredningslucka mellan Horns udde, Högby sn, och söderut till Köpingsvik. På vidsträckta sandstränder som i Bödabukten, kan strandråg växa en bit från strandlinjen och är där, som vid Homrevet och Böda sand, spridd flera hundra meter upp till bilparkeringarna. En tydlig expansion har skett främst vid Ölands östra kust. Intressant är hur växten snabbt utnyttjat den nyligen uppkomna sandrevel som idag sträcker sig parallellt utmed kusten på sydligaste udden, söder om schäferiängen i Ås sn.

Varför har strandråg expanderat så pass kraftigt på östra Öland? Det rör sig helt klart om nyetableringar utanför det tidigare kärnområdet. I Sterner (1938) uppges arten vara riklig längst upp i norr men för övrigt sparsamt förekommande. Ofta betesfredas populära badställen vilket kan ha gynnat strandråg som annars lätt trampas sönder av kreaturen. Men troligen rör det sig även om en pågående expansion till nya områden, något som anmärktes i Sterner (1986), och som sedan dess har fortsatt. Däremot saknas strandråg idag på en del gamla lokaler, främst längs västra kusten i Alböke, Köping och delar av Räpplinge sn. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig?
Kanske ursprunglig, men möjligen spontant inkommen i sen tid, eftersom bara sju lokaler var kända ännu i slutet av 1800-talet. Eftersom åtminstone tre av dessa lokaler låg i hamnorter kan strandråg ha nått Gotland med sjöfarten. Växer på sandstränder och dyner, någon gång på grusiga strandvallar, samt i inlandet på t.ex. vägkanter (men inte alls lika ofta som på fastlandet, eftersom man inte saltar vägarna på Gotland vintertid). Fynd finns från ett tiotal km2-rutor i inlandet. Englund (1942) skrev att strandråg växer på den yttre delen av stranddynen ovanför zonen med strandkvickrot Elytrigia juncea ssp. boreoatlantica. Han hade 89 lokalprickar efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36, vilket ska jämföras med 219 strandrutor under tiden för Projekt Gotlands flora (exklusive Gotska Sandön, där Englund inte inventerade). En markant ökning skedde alltså under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandråg växer i sand och grus på havsstränder, blockstränder och torra havsstrandängar. I inlandet har arten under senare år spritts till större vägar, där den tål vägsaltet och gynnas av kvävetillförsel.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig på sandiga havsstränder och på sandiga stränder vid Vättern, i senare tid även etablerad längs större vägar och vid järnvägar, där den gynnas av kvävepåverkan och svag konkurrens.
Expansionen började i stor skala under 1940- och 1950 talen. Vanlig som ursprunglig i Göteborgs skärgård, mindre vanlig vid Vättern, saknas vid Vänern. Som vägkantsväxt vanlig längs riksväg 40, mindre vanlig eller sällsynt i övrigt. 188 lokaler i 94 rutor (11 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Strandråg växer på havsstränder, framför allt på sand. På större sandstränder bildar den en karakteristisk zon ovanför högvattenlinjen. Strandrågen växer dessutom ofta på klapper och grus och ibland i klippskrevor nära vattnet. I inlandet förekommer den allt oftare på sandiga eller grusiga vägrenar där den säkert är gynnad av vägsaltning. Ibland förekommer den också på andra sandiga lokaler.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän utefter kusten, sällsynt i inlandet. 207 kartblad, 436 kvadranter.
Strandråg växer vid havet på sand-, grus- och klapperstränder och i klippskrevor nära vattnet. Den uppträder dessutom på vägkanter, framför allt vid de stora vägarna, troligen spridd med grus och antagligen gynnad av kväveutsläppen och vintersaltningen. Dessutom har den rapporterats från järnvägsområden.
Förändring + 6 %. – Liksom strandråg har några andra havsstrandväxter såsom gulkämpar och rörsvingel rapporterats från kanten av större, asfalterade vägar. I denna miljö, liksom på olika typer av skräpmarker, har den förekommit sällsynt under ganska lång tid.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Strandrågen är ursprunglig. Den angavs som tämligen allmän på havsstränder i Gävletrakten 1863. Arnell (1924b) anger den som allmän på Eskön och Iggön. Arten har under 1900-talets senare del spridit sig längs större landsvägar – främst längs E4 och E16. Förekomsten längs kusten är troligen oförändrad.
De vanligaste följeväxterna är rödsvingel (26%), strätta, gråbo, rörflen, strandloka, kråkvicker, strandglim och havtorn.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Strandråg blommar i linneans tid, samtidigt med bland andra rödsvingel, rörflen och kustsaltgräs. I lingonens tid kastar den fröna när man råkar sparka på stråna, samtidigt som strandglim fortfarande blommar. Sedan står både årets och fjolårets strån med tomma ax kvar. Bladen blir på havsstranden på senhösten blekgröna, samtidigt som de är halmfärgade längs vägarna i inlandet, kanske beroende på senare frost vid kusten. De övervintrar inte gröna. I snösmältningen finns bara en 2 cm lång grön pigg där nya blad ska växa ut.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandråg ger karaktär åt sandiga, grusiga och blockiga havsstränder. I den övre delen av sådana stränder brukar strandrågens blågröna ruggar stå täta. Ofta växer den rätt ensam mellan grova block eller i tjock sand där det kraftiga rotsystemet ger den fäste djupt ner i marken. Vid bebyggelse, t.ex. fiskelägen och sommarstugor, kan den också vara spridd utanför strandzonen. Den är vanligast vid den yttre, saltare kusten; mer ovanlig i utsötade vattenområden.
Med början i slutet av 1970-talet har strandrågen dessutom börjat dyka upp längs de större vägarna i landskapet. Den står då i stora ruggar i gruset närmast den asfalterade vägbanan. I första hand är det vid de stora genomfartsvägarna den har spridits, men senare också något efter mindre vägar. Under 2000-talet har slåttern längs vägkanterna gjort den mindre påtaglig och sannolikt har den också minskat något.
Huruvida saltning av vägarna har bidragit till spridningen är osäkert; arten finns t.ex. spridd längs vägar även upp mot fjällen, långt utanför saltningsområdet.