Bofast.
Lövskog och ängesmark, gärna i stensträngar och vid husgrunder, någon gång i blandskog eller barrskog, t.ex. i mullrik gran–hasselskog. Skogsalm förekommer också planterad, och den är noterad som odlad och förvildad från framför allt Visbytrakten men även från andra tätorter, såsom Burgsvik, Klintehamn och Lärbro. Den är inte ovanlig som kyrkogårdsträd och finns ibland kvarstående på ödetomter, ibland med småplantor i närheten. Den är även spridd till vägrenar, jordtippar, odlingsrösen och grusgropar. En stor del av de rapporterade lokalerna avser bestånd som troligen har sitt ursprung i odling.

I samband med ett arbete om de gotländska prästängena besökte Johansson 1914–15 ett femtiotal ängen och påträffade skogsalm ”i synnerhet i några avlägsna eller i barrskogar undangömda lövängar, där yxan mer sparsamt kommit till användning” (Johansson 1921). Skogsalm noterades i Grötlingbo, Rone, Etelhem, Kräklingbo, Vänge, Hörsne, Gothem, Vallstena, Stenkyrka, Tingstäde och Hejnum, i flertalet fall blott i enstaka exemplar.

Skogsalm är formrik på Gotland och ofta svår att avgränsa mot lundalm. Johansson (1921) behandlade var. nitida (beskriven redan av Fries, se ovan) samt beskrev var. trautvetteri, som har fruktgömmet tätt besatt med slutligen brunaktiga hår. Han urskilde även var. grandidentata, med breda, grovtandade blad, men denna är enligt Lindquist (1932) en ”tillfällig form utan större systematiskt värde”. Johanssons material av dessa former är dock mycket begränsat; för var. nitida angav han bara L. Karlsö (alla uppgifter om denna form har senare ombestämts till hybridalm U. ×hollandica, se denna), och för var. trautvetteri angav han ett träd från Etelhem och ett från Kräklingbo.

Pettersson (1958 s. 58) menade att skogsalm ”torde vara i utdöende, då den sällan påträffas utanför de lövrika ängarna på f.d. betesmark”. Skogsalm har dock inte alls försvunnit utan klarar sig utmärkt i igenväxande ängesmark och i lövskog. I dag förekommer skogsalm på många lokaler i skogsmark, och dessutom möter man ofta buskar eller träd i närheten av gårdar och vid vägar. Allt tyder på att den – om den inte slås ut av almsjukan – står mycket starkare i dag än för 100 år sedan.