Troligen naturligt inkommen, bofast.
Grusiga och sandiga strandvallar, gärna tånggödda; ibland i klapper eller kalkflis. Johansson (1897) angav endast sex lokaler (förutom Anga, Norrlanda och Lummelunda, nämnda ovan, Faludden i Öja, St. Karlsö i Eksta samt Hammaren i Östergarn). Johansson (1907) kompletterade med ett fynd från Sankt Anna-udd, Gotska Sandön, Fårö, 1903 (KJ i VI). Englund (1942) markerade fyra fynd på utbredningskarta (Gotska Sandön ej besökt): Klintehamn i Klinte, nära Natviksudden i Östergarn, Väskinde och på ön Sildungen i Gothem. På de tidigare kända växtplatserna såg han inte strandkål under sina inventeringar 1928–36. Strandkål har även rapporterats från Ljugarn, Ardre, 1930 (Fröman 1930), men fanns bara detta år enligt Englund.

Arten har förmodligen kommit in sent till ön och under de senaste drygt 100 åren spritt sig till vissa delar av Gotland, mest på norra delen av huvudön samt Fårö och Gotska Sandön. På en del tidigare lokaler har den bara varit tillfällig. Den är fortfarande ovanlig och har bara ett fåtal lokaler på öns västra kust söder om Stenkyrka; på den östra kusten saknas noteringar från Öja till Burs, och från Katthammarsvik i Östergarn till Vägumeviken i Lärbro finns bara en lokal. Ett minskande strandbete kan ha bidragit till växtens expansion.

Strandkål är fridlyst på Gotland.