Ursprunglig.
Fuktig ängsmark, vätkanter och kärrkanter, i lågvuxen vegetation. Ännu vid slutet av 1800-talet var strandviol dåligt känd på Gotland (Johansson 1897). Äldre belägg utgjordes, enligt Johansson, i allmänhet av hybrider. Det finns äldre uppgifter (med viss reservation för att några uppgifter kan vara baserade på andra arter, närmast dvärgviol V. pumila, eller på hybrider) från ett drygt trettiotal socknar, från Havdhem i söder till Stenkyrka–Boge i norr, plus en isolerad förekomst på Fårö (BP i UME). Under inventeringsperioden har ett par lokaler upptäckts längst i söder och knappt tio i norr, men som helhet har arten minskat kraftigt. Den är känslig såväl för igenväxning som för uttorkning, och 1900-talets förändringar av landskapet var ogynnsamma för arten. På belägget från Fårö, som samlades 1954, har insamlaren, B. Pettersson, antecknat: ”bland Sesleria i talldunge, utdöende pga inställt bete el. slåtter”.