Gammal kulturföljeslagare, möjligen ursprunglig, bofast.
Ruderatmark, soptippar, grus- och sandtag, vägkanter, kanalkanter och dikeskanter. Även på strandängar, och i denna mer naturliga miljö (där den möjligen är ursprunglig) är den funnen på 58 platser av Englund (1942) vid inventeringar 1928–36. Johansson (1897) nämnde endast 22 växtplatser, varav sju vid hamnlägen, vilket visar på att den även kan ha inkommit med sjöfarten vid denna tid. Under våra inventeringar är arten mest funnen i kustnära områden. Den ökade under 1900-talet.
Första fynd
Utbredning
Tämligen allmän, 101 kartblad, 314 km2-rutor.
Lokaler
äldre uppgifter (före 1890):
– Vamlingbo (utan årtal, men Zetterstedt reste på ön 1872; J.E. Zetterstedt i LD).
– Klinte, Klintehamn, 1842 (C. Hartman i UPS).
– Sanda, Stenhuse, 1879 (M. Lönnroth i UPS).
– Visby, 1871 (S. Smedberg, J. Jonsson, A. Kolmodin, alla i VI).
– Roma och Barlingbo (Afzelius enligt Johansson 1897).
– Hörsne, Möllgårds, 1853 (Wö i VI).
– Gothem, på Sildungen, 1852 (Wö i VI).
– Lummelunda, 1869 (W. Berndes i UPS).
– Othem, Slite, 1888 (Johansson 1897, Aulin 1914).
– Hellvi, Klasen, se primäruppgift, även 1829 (Myrin i LD); Malms (Wö enligt Johansson 1897).
– Rute, Vallevik, på havsstranden (Wahlenberg 1806).
– Fleringe, Ar, 1871 (Wö i VI; Johansson 1897).
