Ursprunglig.
Källmyrar, agmyrkanter, axagmyrar, fuktängar och kalkgräsmyrar; även i fuktig betesmark och i ängen, någon gång i vätar. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var slåtterblomma en av de oftast registrerade arterna (plats 20 med 106 noteringar; högst var 309 för blåtåtel Molinia caerulea). Arten påträffades emellertid bara i en provruta; kanske skulle detta kunna förklaras med att bestånden ofta är (areellt) små och ganska glesa.

Slåtterblomma påträffas också på strandängar. Englund (1942) redovisade 56 lokalprickar längs öns stränder (Gotska Sandön ej inventerad) efter sina undersökningar 1928–36. Han fann slåtterblomma främst vid bäckmynningar och på fuktiga, älväxingdominerade ställen vid övre högvattengränsen. Under Projekt Gotlands flora har den noterats från Sundre till Fårö, men den saknas inom delar av öns jordbruksslätter. Johansson (1897) betraktade slåtterblomma som ”Mycket allm.”. Den minskade under 1900-talet, troligen p.g.a. utdikning och igenväxning, och den är fortfarande vikande.