bergven
Agrostis vinealis
Mer information om arten

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer, ofta på tunt sandlager: hällmarkstallskog, alvar, torrängar; även strandängar och ängen. Bergven förekommer främst inom öns områden med renare kalkstenar men är också mycket vanlig på Storsudret (från Fide och söderut). Johansson (1897) skriver under A. canina: ”Flerst., dels på sandområdena, dels på hällmark (träskhedar)”, där kommentaren om hällmark säkerligen avser denna art. Frekvensen i dag är högre (flerstädes hos Johansson motsvarar dagens mindre allmän); en viss ökning under 1900-talet kan bero på minskat utmarksbete.

Bergven förekommer i en ganska hög andel av de inventerade provrutorna, i ungefär lika hög grad som storven och krypven, men är påträffad i bara ungefär två tredjedelar av kartbladen. Den har således en mer ”koncentrerad” utbredning på Gotland, där det finns påtagliga utbredningsluckor, främst i fuktigare och lerigare marker.

Första fynd

Wahlenberg (1805): från Ljugarn i Ardre m.fl. ställen, som A. rubra. Hos Säve (1837) angavs A. canina som (i övers.) ’överallt vanlig’. Uppgifterna bör ha avsett bergven (som vid denna tid innefattades i A. canina) och inte den verkliga A. canina (brunven), som är mycket sällsynt på ön. Tidigast samlad på Torsburgen i Kräklingbo 1841 (P.C. Afzelius i LD).

Utbredning

Tämligen allmän, 127 kartblad, 461 km2-rutor. Provrutor: 7,5 %.

karta