Ursprunglig.
Strödd i lövskog och lövridåer, ängen, blandskog och hällmarkstallskog; även på ren kalkhäll. Vildapel påträffas också på vägkanter, kanalkanter och dikeskanter. Utbredningen för vildapel är samma som för apel, antalet km2-rutor för de båda arterna är också ungefär lika; däremot är andelen provrutor det dubbla för vildapel. Det beror förmodligen på att vildapel förekommer i större antal än apel i vissa biotoper (öppen hällmark). Johansson bedömde att vildapel var allmän på Gotland, vilket stämmer bra även i dag.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745b, 9 juli 1741): Sundre (”Apel”). Apel och vildapel sågs av äldre botanister som varieteter av samma art och redovisades inte alltid var för sig (Linné hänvisade till fruktens smak, se Malus domestica, och detta kan inte ha gått att bedöma den 9 juli, så man kan inte säkert säga om det var vildapel eller apel som han såg vid Hoburgen). Eftersom det inte finns några uppgifter från Gotland om apel förrän vid mitten av 1800-talet kan man förmoda att det var vildapel som Linné såg vid Hoburgen. Samlad redan 1701–02 av Münchenberg. En illustration av vildapel från Gotland finns hos Palmstruch & Quensel (1805 nr 229)
Utbredning
Allmän, 168 kartblad, 1 424 km2-rutor. Provrutor: 2,9 %.
