Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig miljö: sandfält, åkrar, torrängar, sandiga kalkhällar och fårbetad kalkhällmark; någon gång på betade strandängar. Vårveronika minskade troligen under 1900-talet, och arten är i dag mindre allmän. Johansson (1897) bedömde dess frekvens som ”H. o. d. på sand”, motsvarande ungefär tämligen allmän. Vårveronika gynnades förmodligen förr av ett mer intensivt bete och tramp, vilket gav mer öppna blottor, t.ex. med sand.