Kulturföljeslagare.
Torr ängs- och gräsmark, främst på betade, sandiga ställen; även hällmark samt skogsbryn, åker- och körvägskanter. Vi vet inte hur länge sparvvicker funnits på Gotland; det finns inga uppgifter om arten förrän under 1800-talet, och då bara ett fåtal. Det kan inte uteslutas att den är inkommen så sent som omkring 1800.

Sparvvicker bedömdes av Johansson (1897) som ”Sälls.” med bara fem angivna lokaler, så arten ökade kraftigt under 1900-talet.