Ursprunglig.
Fuktig till frisk skogsmark: barrskog, blandskog, lövskog, igenväxande ängen; även i sumpskog, vid skogskärr, i kantskog mot myrar. Gråvide förekommer också i öppna lägen i kalkfuktängar, källmyrar, vätkanter, bäckar och rännilar. Arten är även spridd till diken, åkerrenar, bryor, grustag och stenbrott. Den är vanlig vid skogsvägar i fuktiga miljöer och koloniserar snabbt störda ytor, exempelvis hyggen. Genom sitt breda val av biotoper är gråvide den vanligaste Salix-arten på Gotland (jfr Pettersson 1958 s. 56) och har noterats i en ganska hög andel av provrutorna.

Gråvide visar en stor variation, från källmyrarnas svältvuxna exemplar, ofta knappt halvmeterhöga småbuskar med små blad (upp till 3–4 cm långa), till kraftiga, flera meter höga buskar med stora (upp till 10 cm långa) blad. Variationen är miljöbetingad; en förflyttning av en planta från en biotop till en annan kan förvandla en dvärg till en jätte.

Johansson (1897) bedömde gråvide som ”mycket allm.”, vilket gäller även i dag. Den är spridd över hela Gotland med undantag av L. Karlsö. Gråvide finns också på Gotska Sandön, men är här inte vanligt.

Endast vanligt gråvide ssp. cinerea är känt från Gotland.