hallon
Rubus idaeus
Mer information om arten

Förvildad, bofast.
Oftast nära bebyggelse; även dikeskanter, jord- och skräphögar och annan ruderatmark. Enstaka fynd har gjorts längre från bebyggelse, i skogsmark och kärrmark, företrädesvis på sandunderlag, och på f.d. myrmark i torv. Hallon är inte ursprungligt på Gotland. På Avanäset, Fårö, växer det dock i kärrmark och sandig sumpskog, där det ger intryck av att vara spontant (GF). Johansson (1897) angav att hallon ”anträffas någon gång utom trädgårdar, men ej vild!”. Arten ökade med andra ord starkt under 1900-talet.

Gulfruktiga hallon har noterats i Hedmyr och vid Simunde i Vamlingbo (BL) samt i området vid Sigrajvs till Gåshagen i Västerhejde (GI).

Första fynd

Lindman (1896): på Visbys ruiner. Samlad 1701– 02 av Münchenberg (plantan saknas i herbariet, men nämns i registret); kommentaren ’i skogar och trädgårdar’ antyder att den inte bara odlades utan kanske även fanns förvildad. Äldsta bevarade belägg togs i Visby (odaterat, Wö i UPS), men det framgår inte om plantan var förvildad eller odlad.

Utbredning

Tämligen allmän, 122 kartblad, 370 km2-rutor.

karta