Förvildad, bofast.
Uppländsk vallört är ursprungligen odlad men är nu ett ofta förekommande inslag vid gårdar, trädgårdskanter, vägkanter, på soptippar, skräp-, jord- och stenhögar, ruderatmark, i sand- och grustag. Säkerligen ofta utkommen med trädgårdsavfall. Den vanligaste gotländska formen, med svagt nedlöpande bladskaft och himmelsblå blommor, har bedömts höra till denna hybrid (T. Karlsson). Det finns även någon uppgift om en form med mer utpräglat nedlöpande bladskaft och mer smutsigt blåvioletta blommor. Denna form frösår sig också mer villigt: Vall, 200 m N Södervägs brädgård, trädgårdsutkast i tallskog, blommande plantor och sterila bladrosetter glest strödda lite här och var i skogen 1983 (165118 638230 BGJ i S det. T. Karlsson 2015).
Första fynd
Tidigast samlad vid Korsbetningen i Visby 1873 (B. Hjorth i S det. T. Karlsson 1998).
Utbredning
Mindre allmän, 110 kartblad, 249 km2-rutor.
Lokaler
Äldre uppgifter (före 1950):
– Havdhem, Lingvide, 1922 (Fr i LD under S. officinale, S det. T. Karlsson 1998; Fries 1925 som S. officinalis).
– Alva, Stumle (Fries ms).
– Hemse, Ocksarve (Fries 1925).
– Sjonhem, Sjonhem backe, 1935 (Fr i LD, S; Fries 1942).
– Stenkumla, Snäckarve (Fries 1917).
– Västerhejde, se primäruppgift; Hallvards, 1934 (M. Engstedt i S det. T. Karlsson 1998; Fries ms).
– Visby, se primäruppgift.
– Endre, Allkvie, se primäruppgift; Svenskens, 1934 (Fr i LD under S. officinale, S det. T. Karlsson 1998; Fries 1942 som S. officinale).
– Bro, Ytlings, på avfallsupplag på heden mittför gården, 1928 (TV i S det. T. Karlsson 2015).
– Martebo, Myre, vid myren, 1914 (Fr i LD, S; Fries 1914).
– Hellvi, nära kyrkan, 1944 (Fries ms).
– Lärbro, Vägume, 1942 (Fr i LD, S; Fries 1942).
