Ursprunglig.
Skogsmark – ofta tallskog – såväl torr som fuktig, även på hyggen och i uppväxande ungskog, gärna i gläntor och andra ljusöppna lägen. Under åren efter skogsbranden på Torsburgen 1992 växte mjölke på hårt brända ytor. Arten går gärna ut i skogsbryn och vägkanter; den påträffas även på jordhögar, bark- och virkesupplag och annan kulturpåverkad mark, såsom dikesvallar. På Gotska Sandön växer den i morerna.

Någon gång (men inte alls lika ofta som i norra Sverige) påträffas exemplar med vita eller ljust rosa blommor (Larsson 1994), exempelvis Stånga (1990, ljusrosa), Gothem (från 1976 till ca 1985, vit) och Lärbro (ca 1984, vit).

Mjölke är allmän över hela Gotland. Den växer ofta i stora bestånd, vilket avspeglas i dess ganska höga närvaro i provrutorna. Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d.”, så mjölke är en vanligare art i dag än på Johanssons tid. Kanske är det det storskaliga skogsbruket, med stora, öppna hyggen, som har skapat nya, goda växtplatser för arten. Kanske har också det minskade betestrycket bidragit.