Ursprunglig.
Öppen, frisk till fuktig (eller vinterfuktig) miljö på tunt sand- eller jordlager över kalk: alvar, uppfrysningsmark, vätar; även i tunn jord på plan, lågt liggande och dåligt dränerad hällmark samt gräsmark, företrädesvis i jordblottor eller hjulspår. Havsstränder, enligt Englund (1942) framför allt vid bäckar, små fördjupningar, sötvattensansamlingar och liknande, även på klippkust, på platser där sötvatten sipprar fram. Englund noterade efter sina inventeringar 1928–36 knutnarv från 445 strandavsnitt, vilket innebär att arten är allmän också i denna miljö. Även andelen i undersökta provrutor tyder på att knutnarv är ganska spridd på ön.

Två underarter är kända från Gotland: nordknutnarv ssp. borealis och sydknutnarv ssp. nodosa. De har inte särskilts under Projekt Gotlands flora. Den gotländska populationen innehåller dessutom en stor del mellanformer; av 56 ark i S utgörs 5 av nordknutnarv, 18 av sydknutnarv och 33 av intermediärer (T. Karlsson i brev). Om det herbariematerialet vore representativt skulle mer än hälften av det gotländska knutnarvsbeståndet bestå av former mellan nordknutnarv och sydknutnarv.

Johansson (1897) angav knutnarv som ”Allm. på sandig grund, eljes h. o. d.”. Dagens frekvens bör motsvara Johanssons uppgift.