Gammal kulturföljeslagare.
Kulturbunden, växer ofta på åkerrenar och vägrenar, vid markvägar och skogsvägar; även i torr gräsmark och i tunn jord på kalkhäll. Spridd med utkast till jordhögar, soptippar och upplag. Smällglim är också vanlig i gårdsmiljöer, såsom på gårdsplaner, invid hus, vid gödselstäder, ibland i trädgårdsland. Arten är gammal på Gotland; Linnés fyra anteckningar härifrån tyder på att den inte var ovanlig på 1740-talet. Johansson (1897) angav smällglim som allmän, vilket även är vår nutida bedömning.
Plantor med rosa blommor förekommer sällsynt (Visby; Fries 1932).
Endast vanlig smällglim var. vulgaris är känd från Gotland.
Första fynd
Linné (Linnæus 1745b, 30 juni, 3 och 5 juli 1741): från Bunge, Torsburgen (troligen Kräklingbo) och När. Från När antecknade Linné det gotländska namnet tarald. Dessutom skrev Linné från Stånga att ”blommorna af Behen album brukte Bönderna at lägga torre på Rosen, på samma sätt som Medici brukar Fläderblommor, med samma Blommor rökas olåtige Barn när de intet kunna sofwa.” Med ”rosen” menade Linné rosfeber, erysipelas (Ekström 1991). Smällglim samlades redan 1701–02 av Münchenberg (i övers.): ’vid sädesfält’.
Utbredning
Allmän, 174 kartblad. Provrutor: 2,7 %.