Ursprunglig.
Något friska och gärna sandiga gräsmarker, beten, dikesrenar och ängen; även på torv i utdikade myrar. Johansson (1897) räknade luddtåtel till ”kulturgränsens växter”, vilka inte varit föremål för odling, men som är beroende av kulturskapade miljöer. Utbredningen har luckor i det inre av mellersta Gotland, men arten tycks i övriga delar vara något spridd (se provrutor ovan). Frekvensen är oförändrad sedan 1800-talet; även Johansson (1897) bedömde arten som ”Täml. allm.”.