Ursprunglig.
Öppen mark, på bar, vinterfuktig alvarjord som utsatts för störning (betestramp, körspår); även kalkbleke i utdikade träsk, kalkrika vätar och grustag. Kalkkrassing försvinner tidvis då jorden stabiliseras, men har troligen en bra fröreserv som aktiveras vid ny störning. Johansson (1897) angav att kalkkrassing fanns ”Flerst.” med 33 namngivna växtplatser från Öja till Fårö. Arten har möjligen ökat och blev under Projekt Gotlands flora funnen på drygt 70 lokaler med en uppskattad population på ca 50 000 exemplar. Särskilt rika bestånd har setts vid Uggarderojr i Rone och på Tofta skjutfält (Ingmansson & Petersson 2002, Petersson 2003c).

Kalkkrassing är fridlyst och är upptagen inom EU:s art- och habitatdirektiv.