Gammal kulturföljeslagare.
Ogräs i åkrar (såväl på sand- som på lerjordar), i höstsäd och i vårsäd; även trädgårdsrabatter och annan blottad jord, t.ex. på soptippar. Åkerviol kan också påträffas på alvarmark, troligen sekundärt spridd från ogräsförekomster. Arten är variabel på Gotland, och man kan finna plantor med små blommor (kronbladen kortare än foderbladen) likaväl som exemplar med stora, oftast halmgula blommor (kronbladen längre än foderbladen). Den senare beskrevs av Wittrock (1897) som ssp. curtisepala; Johansson (1897) redovisar den från sandiga åkrar och fält i Västerhejde, Visby, Lokrume och Othem. Under våra inventeringar har vi inte registrerat denna eller andra avvikande former.
Johansson (1897) bedömde att åkerviol förekom ”allestädes”. Förhållandena är desamma i dag; åkerviol saknas knappast i någon åker, vilket förklarar den höga andelen provrutor med åkerviol.
Första fynd
Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010): ”[Viola] bicolor |arvensis:|”. Landeberg använde sig i huvudsak av Liljeblads flora (1798) där bicolor uppfattades som en varietet av styvmorsviol och som angav Viola arvensis som synonym. Wahlenberg (1806) angav Viola tricolor, som då omfattade både styvmorsviol och åkerviol, men det tidigaste omnämnandet av åkerviol i tryck återfinns hos Säve (1837), V. tricolor β arvense. Samlad redan 1701–02 av Münchenberg.
Utbredning
Allmän, 172 kartblad. Provrutor: 11,2 %.
