Ursprunglig.
Bryor, gölar, fuktsvackor och kärr främst i lövskog; även i åkanter, diken och grustag. Blåsstarr är sällsynt inom större delen av ön, men vanligare i den inre mellersta delen, och allmän på Avanäset på Fårö (14 km2-rutor). Frekvensen ”Flerst.” hos Johansson (1897) är densamma som dagens frekvens, mindre allmän.
Första fynd
Johansson (1897) anför som primäruppgift Linné (Linnæus 1745b, 25 juni, 26 juni 1741): Landträsk i Martebo samt mellan Stenkyrka och Ire i Hangvar. Linnés uppgifter från gotländska resan 1741 är emellertid något förvirrande. Han skriver: ”Wi sågom twärt öfwer Siön några stora gröna Tufwor” --- ”och kommo tilbakas med Lappskog-Gräset, som är ett species Caricis beskrifwit i Flora Lapponica n. 328.” Detta refererar till Carex vesicaria (Linnæus 1745a nr 768, Linnæus 1755 nr 856). Men i registret till reseberättelsen ger Linné det binära namnet Carex cespitosa och refererar till nr 767 (i Linnæus 1745a).
Först hos Säve (1837) nämns en specifik lokal som entydigt refererar till blåsstarr: Norderäng vid Romakloster (varken Wahlenberg [1806] eller Säve [1837] nämner Linnés uppgifter från gotlandsresan). Samlad på 1830-talet i Roma (i övers.): ’i stagnerande vatten i Roma s:n’ (C. Säve i VI).
Utbredning
Mindre allmän. 48 kartblad, 136 km2-rutor.
