Av arterna i denna sektion är elva kända från Gotland. De växer i fuktig till blöt ängsmark eller i periodvis översvämmad mark, såsom vätar vilka kan stå helt under vatten vintertid men vara kruttorra under sommaren.

Strandmaskrosor har smala blad, ofta grunt (eller inte alls) tandade. Detta sammanfattades kärnfullt av Linné (Linnæus 1745b) från Öland 1741: ”Taraxacum wäxte uti en äng med hela blad, utan den minsta tagg, til formen linearilanceolata”. Från Gotland rapporterades strandmaskrosor först av Wahlenberg (1806) som en form av maskros Leontodon Taraxacum β) palustre: ”i Elene myr vid Roma; i Lilla Wede äng” (Elene myr låg nära klostret i Roma; L. Vede ligger i Follingbo). I början av 1900-talet började olika former urskiljas som arter, först strandmaskros T. palustre (nu T. suecicum) och östersjömaskros T. balticum (Dahlstedt 1905). Ett par år senare (Dahlstedt 1907) introducerades två underarter till strandmaskros, ssp. lissocarpum (slätmaskros T. lissocarpum) och ssp. concolor (kalkmaskros T. decolorans), och Lindberg (1908) introducerade namnet Palustria som sammanfattning för arterna strandmaskros och östersjömaskros. Sektionen Palustria fick en fullständig beskrivning av Dahlstedt (1928).

Arterna på Gotland har en utbredning som är begränsad till östersjöområdet (östersjömaskros söderut till mellersta Tyskland) och södra och mellersta Sverige, och deras växtplatser finns i naturlig miljö. De är otvivelaktigt ursprungliga arter.

Arterna i Sverige finns beskrivna och illustrerade hos Rydberg (2003).