Ursprunglig.
Fuktängar och vätar, leriga alvar (såsom Bälsalvaret). Utan blommor svår att skilja från kalkmaskros T. decolorans (se denna art), som växer i samma slags biotoper. På Fårö är vätmaskros ovanligare än kalkmaskros (Rydberg 2006); kanske gäller detta även för övriga Gotland, men rapporterna härifrån är för få för att vi ska kunna dra säkra slutsatser ur.
Vätmaskros är känd från Öland, Gotland och några få lokaler på fastlandet. Den är inte känd utanför Sverige (Kirschner & Štěpánek 1998).
Första fynd
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Samlad av G. Haglund 1946 (samma år som han beskrev vätmaskros som ny art) i Sundre, Öja, Vamlingbo, Grötlingbo, Hablingbo och Fårö (G. Haglund i S). Tidigast samlad i Visby, Kolens kvarn, 1908 (Le i KRA och LD enligt Kirschner & Štěpánek 1998) och Endre, Kvie, 1908 (Le i H enligt Kirschner & Štěpánek 1998).
Utbredning
Sällsynt, 17 kartblad, 21 km2-rutor.
