Förvildad, bofast.
Pepparmynta odlades kommersiellt i stor skala i Akebäck under 1940-talet, men inga restbestånd där är kända. På nuvarande lokaler är den vegetativt spridd från närliggande trädgårdar eller utkommen med utkast.
Första fynd
Hylander (1942): Hartviks i Ganthem 1939; den tidigast publicerade uppgiften från Sverige (Hylander 1970). Samlad i Ganthem 1939 (Fr i S, som Mentha spicata, M. ×piperita det. T. Karlsson 1998). I Münchenbergs herbarium från 1701–02 finns en planta med namnen ”Mentha rotundifolia crispa spicata. Krusmynta”, som B. Pettersson (1948) för till kruspepparmynta M. ×piperita ’Crispa’. Troligen har det hämtats från en trädgård.
Utbredning
Sällsynt, 3 kartblad, 3 km2-rutor.
Lokaler
Uppgifter sedan 1983:
– Guldrupe, Krasse, vägkant (1658-- 6368--; Birgersson & Selin 1997).
– Roma, soptipp, 1990 (166055 638141 GI).
– Lummelunda (1654-- 6404-- GI).
Äldre uppgifter:
– Ganthem, se primäruppgift.
Osäkra eller oriktiga uppgifter:
– Öja, Faludden, St. Simunde (Sibbenarve), ett bestånd i ett dike ”sedan åtminstone femton år tillbaka” (IN, LÅP enligt Johansson & Larsson 1997). Ett belägg taget 1995 (GI i S, som M. spicata, M. ×piperita det. E. Ljungstrand 2012, M. spicata var. spicata det. T. Karlsson 2013) tyder på att det är grönmynta som förekommer där (men man kan inte utesluta att det också finns pepparmynta).