Ursprunglig.
Havsstränder, på sand eller grusblandad sand, på sjösidan av dynerna, ofta i helt naken sand. På en lokal i tunt lager av sand och grus på kalkhäll. Ibland i sällskap med Atriplex-arter, saltarv Honckenya peploides eller kustbaldersbrå Tripleurospermum maritimum ssp. maritimum. Englund (1942) karakteriserade näbbtrampört som en tångbunden art, som inte växer på ren tång utan bara på insandad tångdrift.

Uppmärksammad rätt sent, känd från sex socknar vid slutet av 1800-talet, alla på västra kusten, från Eksta till Hangvar. På Fårö, i öns sandområden, påträffades näbbtrampört rikligt 1934 (Englund 1942). De första fynden från östra kusten gjordes också 1934, av Englund vid Sjaustrehammarn i Gammelgarn, och under de följande åren påträffades den på allt fler lokaler i denna trakt. 1936 hade den brett ut sig längs alla badstränder i Ljugarn. Englund, som bott varje sommar i Ljugarn, var helt säker på att näbbtrampört var nyinkommen där (allt enligt Englund 1942). Vid Närshamn i När samlades näbbtrampört av E.T. Fries 1936, och Fries har noterat på arket att det var första fyndet på ostkusten (Fries var inte medveten om Englunds fynd, som publicerades först 1942). Sammantaget finns äldre uppgifter från 64 växtplatser på Gotland, varav de flesta (38) finns på västra kusten från Silte till Hall, nio på östra kusten från När till Sjaustru i Gammelgarn, 16 på Fårö från Sudersand runt Avanäset till Ajkesvik samt ett från Bredsandsudde på Gotska Sandön.

Sedan upptäckten 1880 på västra kusten av Gotland spred sig således näbbtrampört under första hälften av 1900-talet till Fårö och till Gotlands ostkust. Sedan dess har den möjligen gått tillbaka och påträffades under våra inventeringar på bara 32 lokaler på Gotland, flera av dem blott tillfälliga. Englund (1942), som själv redovisade kartprickar för 57 lokaler (inventeringar 1928–36), framkastade hypotesen att näbbtrampört relativt nyligen invandrat till västra Gotlands stränder, var under spridning och med tiden skulle få en utbredning och frekvens motsvarande sodaört Kali turgida. Tillbakagången under senare hälften av 1900-talet styrker inte denna hypotes, och det skulle i stället kunna vara möjligt att näbbtrampört är en art som funnits på Gotland under längre tid men har en starkt fluktuerande frekvens. Troligen aktiveras fröreserven efter stormar, då sandlagren rörs om.

Under Projekt Gotlands flora har vi noterat näbbtrampört från 32 växtplatser, varav en i Vamlingbo, 16 på västra kusten från Näs till Hall, en på östra kusten i Boge, tre på Fårö samt elva på Gotska Sandön. Särskilt riklig verkar arten vara i Sanda (Vivesholm–Kovik), i Hangvar (Irevik–Häftingsklint), i Hall (SV Norsstad–Hasselriv) samt på Gotska Sandön, Fårö. I det senare området har den dock minskat sedan den noterades med 207 plantor 1988 (Ingmansson 1988).

Näbbtrampört är fridlyst. Arten är också föremål för ett åtgärdsprogram initierat av Naturvårdsverket (Appelqvist m.fl. 2009).