Ursprunglig.
Strandängar (ofta något längre in från strandkanten än östersjömaskros T. balticum) och annan fuktig ängsmark, ängen, myrkanter, vätar och alvarmark. Strandmaskros tycks inte vara lika starkt betesgynnad som andra arter i sektionen strandmaskrosor; i fuktiga ängen klarar den sig bra i högt gräs fram till slåttern. Arten är spridd från Sundre till Fårö; på utbredningskartan syns lokalansamlingar i Anga, Gothem, Othem, Hejnum, Hangvar, Fleringe, Bunge och (i synnerhet) Fårö; de är troligen resultatet av ett mer noggrant bestämningsarbete där och representerar bara i viss mån reella skillnader i lokalfördelningen (jfr utbredningskartan för hela sektionen strandmaskrosor Palustria).
Första fynd
Wahlenberg (1806) angav Leontodon Taraxacum β palustre från Gotland, men denna uppgift täckte alla arter inom sektionen strandmaskrosor sect. Palustria. Samma gäller senare uppgifter (t.ex. Säve 1837, Johansson 1897) fram till 1905, då östersjömaskros T. balticum beskrevs. Saffransmaskros T. crocinum, kalkmaskros T. decolorans och slätmaskros T. lissocarpum behandlades som underarter till strandmaskros hos Dahlstedt (1908), som arter hos Dahlstedt (1928). Namnet T. suecicum för strandmaskros introducerades först 1941. Dahlstedt (1908) förtecknade lokaler för T. palustre (ssp. palustre), motsvarande T. suecicum; från Gotland angavs socknarna Hemse, Etelhem, Ardre, Klinte, Visby, Bro, Väskinde och Lärbro. Det tidigaste belägget samlades av C. Säve (troligen 1830-talet, i VI), som Leontodon Taraxacum tenue (samma namn som användes hos Säve 1837), ”på svagt fuktiga platser i Visby &c.”.
Utbredning
Tämligen allmän, 37 kartblad, 93 km2-rutor.
