Ursprunglig.
Sandstränder (ofta dyiga) och strandängar; fyra fynd i kulturmarker: trädesåker, åkerkant, grusmark och körvägkant. Hos tidiga botanister behandlades arterna av saltgräs kollektivt. Släktet delades upp på arter först i början av 1900-talet (t.ex. Holmberg 1908, Lindman 1918). Av de belägg som särskilt granskats är flertalet (8 av 11) angivna från hamnlägen, men bara i ett fall angavs att kollekten samlats i själva hamnen. Inga insamlingar hade gjorts i övriga kulturmarker. De aktuella uppgifterna är däremot till allra största delen från naturliga stränder. Arten har samlats på 12 äldre växtplatser (okontrollerade belägg före 1918 [jfr ovan] är osäkra och har ej medräknats). Bristen på historiska fakta gör jämförelser över tiden osäkra.
Första fynd
Nyman (1842, som Glyceria distans β arenaria): ”Långstitestrand i Sproge Sn., på sandiga ställen som ibland öfversvämmas”. Samlad vid Langstite av Nyman (UPS; utan socken och insamlingsår angivna; det. O.R. Holmberg 1918: Puccinellia distans f. humifusa). Vid Langstiteviken (i Eksta) ännu kvar.
Utbredning
Sällsynt, 18 kartblad, 25 km2-rutor.
