Inkommen, bofast.
Ruderatmark, soptippar, väg- och dikeskanter samt vid gårdar. Ännu kan man skönja en viss koncentration till öns hamnlägen och tätorter. Dit har arten troligen kommit med sjöfart (se fynd nedan), och senare har den spritts med järnvägstrafiken. Under senare delen av 1800-talet blev den funnen i åkrar, vilket antyder att den även kommit in med frövaror. Johansson (1897) angav frekvensen ”Flerst.”, men uppgav endast 17 växtplatser; arten ökade alltså under 1900-talet.
Första fynd
Utbredning
Mindre allmän, 73 kartblad, 163 km2-rutor.
Lokaler
äldre uppgifter (före 1890):
– Eke, SV kyrkan, vid vägen (T.A. Sätervall enligt Lénström 1888).
– Ardre, 1841, se första kollekt ovan.
– Klinte (?), på en holme (Varvsholm?) utanför Klintehamn, 1842 (C. Hartman i UPS).
– Västerhejde, 1871 (J. Jonsson i VI).
– Visby, se primäruppgift; Gamlehamn, 1860 (Krok i UPS); utan närmare preciserad lokal, 1879 (Wittrock i S).
– Östergarn, Katthammarsvik, 1888 (Aulin 1914). – Lärbro, Storugns (Eisen & Stuxberg 1869, Wö enligt Johansson 1897).
– Fleringe, Arshamn, 1871 (Wö i VI).
