Ursprunglig. Kalkklintar, karstsprickor och grottor, även i tunn jord på kalkhäll, här ofta vid foten av stenblock (urberg). Kustnära utbredning; gynnas troligen av hög luftfuktighet.

Johansson (1897) bedömde att stenbräken förekom ”Flerst.”, från Eksta (L. Karlsö) och Lojsta i söder till Fårö i norr. Frekvensen är ungefär densamma i dag, även om fler lokaler nu är kända också från södra Gotland. Spridd från Sundre till Fleringe och Bunge, övervägande på östra sidan av ön.