Ursprunglig.
Öppet, i åtminstone delvis saltpåverkad miljö: strandnära klippor, betade strandängar, även med morän; någon gång strandnära fårsvingelalvar. Englund (1942) anförde dansk skörbjuggsört som den enda riktigt typiska klippstrandväxten, som förekommer i sprickor och nischer samt på raukar, även längre från stränderna. Enligt Johansson (1897) var den sällsynt, med elva lokaler från Sundre till Bunge. Englund (1942, inventering 1928–36) hade 66 lokalprickar: Karlsöarna, från Näsudden till Hoburgen och norrut längs östra kusten till Hummelbosholm i Burs, vidare Östergarnslandet samt Boge till Fårö. Arten saknades alltså längs hela västra kusten. Fynden under Projekt Gotlands flora gav samma utbredningsbild, men en notering fanns dock från en strandäng på Holmuddarna, Hablingbo (JP).