Ursprunglig.
Kalktallskog, klintmiljöer och hällmark; även på kalkgrus. Ibland i barrblandskog, vätkanter, skogsbryn och vägrenar. Johansson (1897) bedömde arten som sällsynt och uppgav bara 12 fyndplatser, ”praktiskt taget endast funnen i samband med klintbranter” (Pettersson 1958 s. 59). Drygt 50 år senare hade klippoxel spritt sig markant; Pettersson (1958) redovisade 59 lokalprickar, med koncentration längs klintkusten på nordvästra Gotland. Ökningen fortsatte under senare delen av 1900-talet, till stor del genom att antalet lokaler inåt landet ökade. Ett par isolerade förekomster, i Näs, har tillkommit; i övrigt ligger sydgränsen vid Eksta. Säkerligen har det minskade utmarksbetet bidragit till denna ökning.
Första fynd
Hartman (1820): Gotska Sandön, Fårö, 1819 (Stenberrij, belägg sett av Hartman). Ett belägg av klippoxel finns i Linnés herbarium i London (643.3). På baksidan av arket är skrivet ”e Gotlanda Falk”; det samlades alltså av Johan Peter Falk, som reste på Gotland 1759. På arket är fäst en kvist av klippoxel (med karakteristisk bladform, största bredd ovan mitten, och sju par sidonerver), men nedanför och delvis ovanpå denna är det också fäst en överblommad kvist av vitoxel S. aria. Förmodligen är denna tillkommen senare, och det är bara klippoxelkvisten som är från Gotland. (Linnés herbarium i London är i sin helhet digitaliserat, och högupplösta bilder av arken finns tillgängliga via hemsidan för Linnaean Society.)
Utbredning
Mindre allmän, 63 kartblad, 221 km2-rutor.
Lokaler
Äldre uppgifter (utanför nuvarande utbredning): Öja, Burgsvik, 1965 (ASn i ARK).
