säfferot
Seseli libanotis
Mer information om arten

Ursprunglig.
Torra vägkanter, torrängar, torr ängsmark och kalkbackar, i tunn jord på hällmark. Säfferot hyser en viss förkärlek för stenig mark: stensträngar, husgrunder i torra ängen, grovt grus i åkerkanter eller trädesåkrar. Ibland bildar den stora bestånd. Från Karlsöarna, där den först påträffades, har vi inga senare uppgifter än Säve (1837). Kanske undanträngdes den av betet under 1800-talet.

Enligt Johansson (1897) ”Mest utbredd på ö. sidan och i de nordligaste socknarna”. Omdömet är giltigt även i dag.

Första fynd

Linné (Linnæus 1745b, 14 juli 1741): på sydsidan av L. Karlsö, Eksta. Möjligen syftar uppgiften från Fuirens och Sperlings gotlandsresa 1623 (Bartholin 1662), ”Seseli peloponense, Calsøn”, också på denna art. Från St. Karlsö kommer också det äldsta belägget, taget 1701–02 av Münchenberg.

Utbredning

Tämligen allmän, 93 kartblad, 301 km2-rutor.

karta