Ursprunglig.
Torra vägkanter, torrängar, torr ängsmark och kalkbackar, i tunn jord på hällmark. Säfferot hyser en viss förkärlek för stenig mark: stensträngar, husgrunder i torra ängen, grovt grus i åkerkanter eller trädesåkrar. Ibland bildar den stora bestånd. Från Karlsöarna, där den först påträffades, har vi inga senare uppgifter än Säve (1837). Kanske undanträngdes den av betet under 1800-talet.

Enligt Johansson (1897) ”Mest utbredd på ö. sidan och i de nordligaste socknarna”. Omdömet är giltigt även i dag.