Ursprunglig, även förvildad.
Ofta mycket framträdande i lövskog och ängen; även barrskog, här oftast enstaka, ibland i mindre, rena bestånd. Lundalm kan också växa på mycket grund jord eller på bar kalkhäll. Här blir den ofta mycket lågvuxen, ibland knappt manshög, och har i stort sett ingen fruktsättning. Lundalm kan dock bilda smärre bestånd på hällmark genom utlöpare, som ibland ligger som ormar ovanpå kalkhällen. Även invid bebyggelse (planterad eller spontan), spridd ut på vägkanter och åkerrenar. Betestålig p.g.a. god förmåga till vegetativ spridning; står kvar på betad ängsmark och vägrenar.

Lundalm har ofta utväxter av korklister på grenarna, särskilt de nedre (först anmärkt av Nyman 1842). På vissa träd förekommer detta i stor omfattning; Johansson (1897) redovisade sådana som ”b) suberosa”, men Johansson (1921) hävdade att ingen bestämd gräns kan dras mellan former med och utan korklister: ”Ofta träffas korkribbor blott på enstaka grenar eller smärre kvistar, så att var. suberosa genom ett par yxhugg skenbart förvandlas till huvudformen.”

Johansson (1897) bedömde att lundalm förekom ”H. o. d. i ängar, oftare vid vägar i närheten av gårdar; mer sällsynt i de nordligaste socknarna och på sandområdena.” Utbredningsbilden är densamma i dag; en stark koncentration till de bördiga lerjordarna på mellersta Gotland och frånvaro i de nordligaste socknarna. Frekvensen förefaller emellertid ha ökat under 1900-talet.

Lundalm är p.g.a. hotet från almsjukan rödlistad som Akut hotad (CR) 2015.