Inkommen, även förvildad, kanske även ursprunglig; bofast.
Företrädesvis på östersjöstränder (tångvallar, strandängar, grus- och sandstränder), oftast näringsrika och igenväxande; även i öns inre delar vid åar och kanaler. Vit snårvinda har också förvildats från trädgårdar till soptippar och grustag. Ännu vid Englunds (1942) inventeringar 1928–36 hittades arten bara på 21 växtplatser längs öns stränder. Numera är den noterad från 197 km²-rutor längs Gotlands stränder, vilket innebär att den ökade kraftigt under senare hälften av 1900-talet. Troligen har detta skett eftersom betet minskat på stränderna. Vit snårvinda är också vanlig inom de nedre delarna av Gothemsåns vattensystem i Holmmyr och Lina myr, där den först samlades 1853 (K.J. Lönnroth i UPS, Wö i VI; Eisen & Stuxberg 1869).

1800-talsuppgifter kommer främst från hamnar och numera utdikade myrar, vilket gör det troligt att snårvinda inkommit med t.ex. barlast och vid dikningsföretag i myrar. Inlandsförekomster kan i vissa fall också ha sitt ursprung i naturliga växtplatser på öns stränder; så kan t.ex. ett exemplar från en åker norr om Kalbjerga (inte långt från Tällevika) på Fårö 1894 (KJ i UPS; Johansson 1897) ha kommit med frö från stranden i traditionellt påförd släke (tång) till de magra åkrarna i området. Edqvist & Karlsson (2007) bedömde arten som troligen ursprunglig på havsstränder och vid kustnära åar i Småland, men tidigare tillbakaträngd av hård markhävd. Detta kan kanske vara fallet även för Gotlands del. Fröna har lång flyttid (Pettersson 1958 s. 155 återger en uppgift på över 33 månader), och bestånden på Gotlands stränder kan vara naturligt spridda från bestånd på Gotland eller på fastlandet.