Ursprunglig.
Sandstränder och vita dyner; ibland på grusiga och steniga stränder. Enligt Englund (1942) växer den på fin sand på övre landstranden, där det finns rörlig sand vid foten av stranddynerna, men saknas längre in på dynerna.

Från 1800-talet är elva växtplatser kända (Johansson 1897). Englund (1942) redovisade 106 lokalprickar efter sina inventeringar 1928–36 (Gotska Sandön inventerades inte). I dag har vi 83 km²-rutor inom samma område. Strandkvickrot ökade alltså påtagligt i början av 1900-talet, men därefter har frevensen troligen varit rätt konstant.