Ursprunglig, även förvildad.
Hällmarkstallskog och öppen hällmark; även gles, ljusöppen, torr tallskog på djupare jord. På lokaler i skogsmark är den ofta rikligast i bryn och vägkanter mot skogen; arten behöver en ljus växtplats. Den gynnas också av uthuggning i skog (Pettersson 1958 s. 99).

På några lokaler, t.ex. Hall, västsidan av Verkmyr 1996 (GI); vägen mellan kyrkan och Kappelshamn 1974–2012 (BGJ) och Othem, väster om golfbanan 1990–2013 (BGJ), finns små bestånd där blommorna bara har (2–)3 kronblad (egenskapen kvarstår i odling, så det är ingen tillfällig modifikation).

En form med gröna, två- till treflikade kalkblad och omkring 20 vita till ljusröda, smala blomblad (ombildade ståndare) beskrevs av Johansson (1908b) från Bäcks i Endre. Beståndet fanns kvar 1976, men då fanns även övergångsformer, plantor med dubbla blommor med flikade–fransade kalkblad (illustrerade av Staffan Rosvall 1976 s. 22). År 2012 kunde bara övergångsformer påträffas (165167 639232 BGJ).

Tovsippa, ”anemon”, odlas även i gotländska trädgårdar, ofta i en fylldblommig form. Därifrån har den ibland kommit ut i naturen (ett tiotal fynd), men trädgårdsformen med fyllda blommor har bara noterats från fyra lokaler: Visby, Östergarn, Othem och Rute (Johansson & Larsson 1996; Projekt Gotlands flora). Den har även angetts som inkommen med gräsfrö på en lokal. På St. Karlsö i Eksta utplanterades troligen tovsippa i början av 1900-talet (Ingmansson 1995). På L. Karlsö upptäcktes de första exemplaren 1996; hur de kommit dit är ej känt.

Tovsippa kan även ha en andra, senare blomning på sensommaren eller i början av hösten, men detta har bara observerats på plantor i nära anslutning till trädgårdar, troligen med proveniens utanför Gotland.

Johansson (1897) angav tovsippa som ”Flerst. på den n. delen, sälls. på den mellersta”. Senare angavs arten ha ökat och fått talrika nya lokaler efter betets upphörande på utmarkerna (Pettersson 1958). Tovsippa har samma utbredningsbild i dag som för drygt hundra år sedan, även om detaljerna är mycket bättre kartlagda nu. Mer omfattande naturliga förekomster finns i Norrlanda och Gothem på östra Gotland samt på de norra delarna av huvudön och på Fårö.