vildpersilja
Aethusa cynapium
Mer information om arten

Gammal kulturföljeslagare.
Vildpersilja förekommer även i våra dagar som åkerogräs, framför allt i åkerkanter, men betydligt oftare i gårdsmiljöer: vid husväggar, murar och gödselplattor, på tomtmark och i rabatter; även på jord- och trädgårdsutkast, tippar och schaktjord. Oftast höstgroende med blomning följande sommar; ibland sommargroende, blommande samma år långt in på hösten.

Vildpersilja är allmän på Gotland utom längst i söder och längst i norr; Wahlenberg (1805) skrev ”Allestädes”, och även Johansson (1897) såg arten som allmän, så frekvensen är något lägre i dag.

Tre varieteter av arten är kända från Gotland: smal vildpersilja var. cynapium, trädgårdsvildpersilja var. domestica samt stor vildpersilja var. gigantea. De har inte hållits isär under våra inventeringar, och det finns bara få uppgifter om de enskilda varieteterna (något fler om smal vildpersilja). En fjärde varietet, liten vildpersilja var. agrestis, är uppgiven från Lärbro 1908, men uppgiften kan inte styrkas (se nedan).

Första fynd

Linné (Linnæus 1745b, 23 juni 1741): Visby. Mer utförligt i dagboken (Linnæus ms) från gotlandsresan, 24 juni 1741: ”Efter gudstjänsten gingo wi kring staden mot norre Muren inom staden. Huru härlige Åkrar, hwilkas Råg nu gav angenäm lukt af sine blomstrande ax! I åkrarne wäxte äckta Kiörfwel, Cerefolium sativum, som öfwer Swerige allmänt sås i trägårdar, och den ymnogt, även Cynapium, för hwilken den bör akta sig, som Kiörfwel sambla will til saft och kök om vårtiden, där folket ej skal blifwa rasande och galet.” Insamlad redan 1701–02 av Münchenberg.

Utbredning

Tämligen allmän, 129 kartblad, 501 km2-rutor.

karta